Aftonbladet – 28 maj 1874, sida 3

under det de efter en ungdom, egnad åt törvärfvandet af stora kunskaper, användt sin imannaklders bästa, kraftigaste tid att skrifva arbeten, som bragt ära och ryktbarhet åt deras land. De prisa hans minne, sedan ban är död, men afhjelpte ej hans fattigdom medan han lefde. Ingen är pro fet i sitt eget lend, ännu mindre under sin egen tid, men en vis man sträfvar ej för ögonblickets tillfredsställelse, utan följer Pbilip Sidveys räd, att lemna snillets utsäde i medmenniskors och efterkommandes värd och vara tröstad med hoppet, att det genom deras omsorger skall bringa en hug: nande skörd. Sorgligt likväl för dem att blott se den öde, torra jorden och veta att brodden skall spira upp kanske forst sedan de multnat i sina tysta grafvar. Det ges ej mycket som ej är sorgligt i denna verlden ech det sorgligaste kanske är, som Emerson säger, den blindhet, med hvil ken Fortuna väljer föremålen för sin ynnest, och vår svaghet att biträda henne uti hyllningen af hennes ofta ovärdiga gunstlingar. Emellertid, älskvärda Alma, så hop pas jag att er tillit till goda skyddsandar eller f6er, som ni kallar dem, ej skall blifva obelönad, utan att de snart måtte bringa er hvad ert förnöjsamma sinne kan önska; den gärden böra de skänka ein lilla drott: niag. Alma. skakade tviflande sitt vackra hufvod. Jag är rädd att den enda fåe, hvars välde nu mera gäller, är penningen och hen slösar sina häfvor blott der det finnes gylleve kistor att gömma dem uti. Medan de Vigve påföljande morgon frukosterade aflemnade mrs Lee, hvilken dagligen i staden försälde sitt hembakade bröd, Almas tafla. De Vigne upphängde den i för månlig dager, och när öfversten, som tillika med pågra gemensamma Parisvänner skulle äta middag hos honom den dagen, kom, fäja de Vigne hans uppmärksamhet på tafan.