Aftonbladet – 28 maj 1874, sida 3

jätörtat, och man hade nyss slutat att flå honom. Tiotal af hundar gjorde sig nu en I laokullisk mältid och äpnu 2 veckor deref ;jter ligger kadavret qvar, utan att någon I bekymrar sig derow. Hela den första daIgen tillbragtes med att göra och emottaga I visiter, något som är vida mer ötverdrifI vet i Orienten än i Europa. Kaffedrickning loch piprökning började att trö ta mig och ljag säg mig om efter eu bostad der jag kunde hafva min fullkomliga frihet. Evo I sådan var lätt fannea; blott stolar och bora I var omöjligt att träffa pb, men det kan också göra detsamma, man sitter bra på golfvet med korslagda ben och viil jag skrifva går jag blott till — — men vi skola tala derom senare, Mitt egentliga m5l är att studera de fenisiska fornlemnicgarra och företaga gräfniogar i Sidons klassiska jord, det senare har sina stora svårigheter i anI seende till den turkiska regeringens misstro, att man söker efter stora skatter, som sedan skola föras ut ur landet; det finnes ingen här som icke tror ati jag viil finna en skatt. Min vanliga tur under mina resor lemnade mig äfven bär si:t biständ, och jag hade snar: funnit en man, på hvilken jag kunde förlita mig. Jag har börjat gräfningarna i hans trädgård och flere fynd af intresse hafva kommit i mina händer. Bland annat 15 till 16 tuen qvaderstenar, som enligt kontrakten till:ölio egaren af trädgärden. Det gränsar till det fabulösa, den stora massa byggvadesten om jorden höljer, den belöper sig ti:l willioser, skulle jag tro; blott det kan ge en id om Sidons förra storhet. Nästan alla byggnader äro af detta material som man alltid är säker att träffa, hvar man än sätter spaden. Jag har funnit en massa kamer, mynt och inskriptiover, äfven rågra sarkofager, men utan skrift, få se om jag längre fram kan bli så lycklig att rikta vetenskapen med en ay Esmunagar. Hvarje dag bära bönderna till mig någon antiqvitet, som jag köper för billigt pris. Också veta alla, att europåerna sätta värde på de antica som jorden gömmer, och man tager derför vara på dem för att fortjena, om också blott några paras. Förfalskningarna äro storartade. I Alep och Jerusalem finnas formliga fabriker, och man måste städse vara på sin vakt. Jag har äfven köpt en liten terräng, der jag är öfvertygad om att j2z skall göra goda fynd, ty den utgör en de! af sidoniernas gamla nekropol. Jag väntar dock med att gräfva, för att ej uppväcka nr isstankar hos guvernören, som skulle förbindra mig att utskeppa antiqviteterna. Ta:kiet vill hafva allt, men vill intet betsla, sf den enkla grunden, att detej kan, ty det är totalt ruineradt genom sina guvernörers utsugningar. Och dock med en annan styreise skulle det blifva det rikaete land i verlden! Dels genom egna fynd, dels genom kögta, samt gåfvor af mina vänner, bar jag en liten nätt samling fenisiska fornsaker, som skulle vara välkommen för museet i Stockhol:,. Om jag ej missminner mig, besitter det intet i den vägen. Hvad man finner af det gamla Sidon är ej mycket: nekropolen och hamnen, hvars solida konstruktion motstått seklers och hatvets ödeläggelse, men mest af allt berba mos raseri. Om det ej tröttar läsaren, vija vi söka att beskrifva sidonernas kyrkogård och hamnep, dessa föremål för deras rättmätiga storhet. De, gom vilja närmare känna fenicierocas historia, hänvisar jag till Mowers arbete Die Phonizien, det enda tillförlitliga, och jag kan säga monumentala arbete öfver d-nna dunkla tid. Likt egyp tierna, frän hvilka de tagit sä mänga religiösa och goda seder och bruk, hade feniciern en särdeles stor omsorg om de döda. som för det mesta brändes, blott sällan balsamerades och dä blott höga personager. Den del af Nekropolen, som är utgräfd och som tillhör Frankrike, utgör. efter hvad jg kunnat döma, halften af hela omfånget. Jag eger den andra hälften, som jag lyckats köpa genow vänner och väns vänner för att ej förhöja priset. Det är en liten stad med sina gängar och hus. Vid en konungs eller betydande persons grat kan man vara säker på att finna en så kallad -tratt, hvars ändamål jag ännu ej har rätt klart för mig. Nekropolen har ända till tre våningar, den ena på den andra, urhålkade i klippan med stor omsorg. Man ser ännu den lilla platform, der liken tvättades och sedan brändes. I sarkof-gerna finner man fö ting, ty dels voro fenicierna ej så praktälskande, dels var deras konstfärdighet ej synnerligen fulländad. Deras arbe ten äro tunga och jag kaa säga klumpiga, men ytterst solida. De skrifva ej gerna för att efterlemna minnen om sig. Jaskrip tionerna härifrån äro ej mänga. De synas blott hafva lefvat för sin handel och sin otaktiga religion, hvaraf vi påträffa lem ningar i Libanon ännu i denna dag. Öfverallt i bergen kring Sidon finnes en oändlig massa grottor, urhälkade i klippan af fenieierna och sedermera använda till grafkammare af de kristna, som der synas hafva bållit sina gudstjenster, att döma af de lemningar och inskriptioner, jag der funnit. Det är i en af dessa som jeg skrifver detta bref, med en gammal fenicisk sakofag som bord. Att döma af Nekropolens läge tyckes Sidon hafva utsträckt sig mera på längden än på bredden. Jag kan dock ingalunda gå in på den tradition, som anvisar de gamla stadsportarnes läge och tinnar ntanför de nuvarande. De konstruktioner, som der finnas, äro romerska. Hamnen, denna Sidons stolthet, är nu i ett bedröfligt skick. I allmänhet är det en stor villfarelse, då våra lärde anföra som grund för feniciernas handel de präktiga hamnar, som finnas längs kusten. Hela kuststräckan är tvärtom alldeles i saknad af naturliga hamnar, och det som gjorde Sidon säkrare voro de utomordentliga arbeten, som fenicierna nedlade på dess skyddande och hvaraf vi se spåren än i denna dag. En molo löper i halfceirkel från det gamla fästet till dockan. Grunden utgöres af ett vulkaniskt klippref, hvarpå en gigantisk mur är upprest. Blocken äro ofantliga och man har svårt att föreställa sig huru de kunnat transporteras dit. Pa gifna afstånd voro platser reserverade för galererpa; man ser ännu hålen i murårne, der bommarne fästades. Trappor leda upp på hamnarmen, Jag satt länge der i betraktan af flydda sekler, Intet svar på alla mina frägor, blott Medelhafvets böljor slogo alltjeamt mot detta jätteverk, som tiden och menniskorna ej kunnat förstöra. Dockan är väl bibehållen; den är urhålkad i klippan och myn nar ut direkt i hamnen. Det fanns på denna sida en hel arsenal, ett follkomligt varf, der båtarne förfärdigades, Jag märkte ännu tydliga spår af hurn verktygen slipades Reguliera gångar äro uthuggna i stenen, äfvensom rännor för att läta regnvattnet flyta bort under husen. Sjelfva hamnen är nu så grund att somliga dazar det ej fin