Aftonbladet – 28 maj 1874, sida 3

längta derefter. Det har aldrig varit min smak. Jag har snarare förstört aromen genom att plocka frukten för tidigt. Väntan på lycka är ett slags skendöd för sinnet och hoppet på henne en chimere, men detta borde just ingå i edra läror, ni lilla svärmerska, som ännu i eder älskvärda barnslighet tror på idealer. Sade pi inte häromdagen vid Strawberry Hill, under tal om Chatterton, att om den stackars gossen endast haft mod att vänta och hoppas, skulle han kunnat skörda långa år af ära och rykte. Chbatterton hade för sig uppställt ett ef-. terstråfvansvärdt mål, och egde uti sitt snille en kraft, som borde gjort honom mäktig att öfvervinna hvarje hinder. Fattigdomen dret honom till vansinne, och eburu jag väl kan fatta hela bitterheten uti de hvardagliga, triviala bekymren för mat och kläder, förundrar det mig dock, att han ej uthärdade lifvets vidrigheter i medvetandet om sitt snillets öfverlägsenhet, att ban ej led och umbar för att tvinga verlden till erkännande af hans storhet, att ej själsstyrkan gjorde honom okänslig för timliga pröfniogar och höjde honom öfver vavliga menniskor. Tillvaron blef honom outhärdlig, men jag önskar ban hade egt spänstighet, nog att fördraga ödets oblidhet. Siiilet borde öfvervinna alla binder. Hvartill gagnår det att skrifva poesi, som ingen läser, frågade Shelley; likväl visste han, att den tid stundade, som skulle göra hans verk lästa af en generation, visare än hans samtida. Nu först erkänner verlden hans snille. Det är sant, svarade de Vigne, kämpa mot ödet med oföriröttad ifver — och det skall kanske löna din ihärdighet, ehurna man ser. att äfven det största tålamod, den mest berömvärda sinnesstyrka, understundom möter blott ökade hinder och dukar under för en tillfälligheternas illvilliga nyck. — Snillrika män blifva sällan uppskattade af sio samtid och ofta slösar nationen rikedomar på monoumentet öfver en storhet, som den tillåtit att dö i brist och elände. Alltför mänga hafva likt Cervantes saknat bröd,