Aftonbladet – 28 maj 1874, sida 3

jag mig upp på hästen för att ensam till. ja ryggalägga den 9 timmar långa vägen meltan Beyrouth och Saida, BSkiljande mig frän andra resande, som föra med sig ett långt täg med lastdjur, bärande tält och mattförråd, färdas jag alltid helt ensam, stannande der jag finner för godt, söker att öfverallt finna bekanta, som öppna sitt hos för mig. Alla känna mig d-ssutom mer eller mindre, ty man är så van att se mig tala med alit slags folk och med min ordbok under ermen, än till fots än till häst. D-tta är ena god sak för mig, ty det händer mig att blifva bedragen och räkrmas mad andra resande. Beväpnad jusquau bleu des yeux, fullkomligt klädd som en arab, red jag ut genom Beyrouths af ett österländskt mänsken upplysta gator. Jag hade svept en hvit mantel omkring mig och hade i denna kostym anarare uts-ende af ett spöke än en fredlig, vettgirig svensk. Må nan vägl dde mig under det jag styrde min kosa öfver dea lilla öken, som ligger straxt utanför B-yrouth, en öken som dock ej är farlig. Regnet hade gjort stora skador och vägen var nästan icke synlig, Ocksä förlorade jag den och måste länge stryka omkring i gytjan, förrän några välvilliza Motuales förde miz på spåren. DÅ jag talar om vägar i detta land, må man dervid ej fästa samma föreställlning som i Earopa. De äro blott en fåra i marken och man måste vara van vid dem för att finna dem och ej fara vill. Jag mötte flera tög af kameler, dessa öknens nytiiga, men elaka och envisa djur; förarne voro för det mesta Druger eller Motnsalig, de vaktade träget sina hustrur, som sutto hopkrupna på kamelryggenr, inhöljda i den oundvikliga hvita käpan och hufvudduken. Ty mina älskvärda läsarinvor må veta att ingenstädes äro qvinnorna så väl skiljda från den öfriga delen af samhället som i Orienten, De gå alltid ut be: slöjade, så att man omöjligt kan se deradrag, ej mindre tala med dem. Jag kan försäkra att det blir pinsamt i längden att ej se en enda dam, t:ed hvilken man kan, enligt våra europeiska bruk, utbyta sina id6er. Qvinnans finkänslighet och smak är hären död bokstaf, ty hon är ej behandlad och ansedd stort mer än djuren, ätminstone stär hon ej på samma höga grad afaktning som bos oss. Hon är mannens slafvinna och en ofallkomlig varelse; den stora prof-ten sä ger det uttryckligen (Qorån Surat 30 och 34) och dä må det väl vara sant! Ve den, som vågar se Ät en muhemedansk qvinns. Rundt omkring mig bo blott muhe medaner, och som jag om morg nen gersaa går upp på taket af mitt hus, som de österlänningar pläga göra, kan jag naturligtvis icke undgå att kasta mina blickar i de närliggande grandgårdarne. Men detta var nära att kosta mig dyrt, ty en vacker dag tyckte man att mitt promsperande på taket var allt för generande-för de trognas bustrar. Med skrik, hojtning och stamrande af kokkärl sökte man derför köra mig bort från min plats, som jag till sist måste lemna för att ej utsätta mig för de förolämpade. männens hämd. Detta är allt hvad jag känner af de turkiska damerna, men jag kan dock försäkra att hvarken slöjans täthet eller männens vaksamhet lägga hinder i vägen, då Amors pilar, som för resten i orienten äro särdeles slöa, trävgt in i heones hjerta. Men må vi ätertaga vår vandring. — Vägen längs kusten är nästan lika gammal som den sand, deti den ir ut-tskad. Egypten hade här sin han lelsväg och sagan vi!l veta att Osiris, eller som mryare forskningar lära oss, Ramur II tågade bär på sin långa färd. Bergen, likasom hela Libanon, är af vulkasisk nalur och man kan på flera ställen se hurra tenicierna brutit stenar och sarkofager der ar. Romerska mwmilstenar stå på de gifna afstånden. Den utmärkta romerska styrelsen har gifvit vika för den usla turkiska, som säkert icke bryr sig om att resa ipp dessa gamla colonne miliarie, ballt för sjunkna i sanden, Ungefär halfvägs till Jaida ligger en liten moske af helt modes Itseende, men som dock är värd att beses. Det finnes helt tätt invid lemningar af en cyrka; jag kunde upptäcka der ett präkigt mosaizgolf. Traditionen vill veta att det var här som profeten Jonas blef 1tspydd ur hvalfiskens buk och att derför tyrkan blifvit bygdg den är alldeles vid vafskanten; stället är i lika stor vördnad sland maroniterne som bland muselmännen, vilka följa Qorånas föreskrift att vörda den i vafsvidundrets mage föngne profeten. Jag emnartraditionenstrovärdighettillsitt värse, äkert är att nu inga hafsvidunder eller enwvalfi kar förekomma i Medelhatvei. Så nart man kommit förbi en af de många iddar, som skjuta ut i hafvet. ligger Sidon ned sin gamla fästning och den lilla ön ramför. Jag mötte på den a? fin sand be ående stranden en skara folk, som återvände fråa staden, del: till fots, dels på Wsna, och alltid var det mannen som red inder det att hu-trun beskedligt dref på let envisa djuret. Ett stort fiskafänge på rick just vid stranden af Sidon, hvilket har in benämning frän det feniciska said, ett rd, som betecknsr jagt och fisk i allmänhet, ch ännu gör skäl för sitt nawn, ty ingen tädes fiskar man så mycket som här. Det rar i början blott ett fiskläge som genom andel lyckades att bli under en lång tid mn verldsstad. Många städer i Orienten har jag sett nen ingen som har ett sk egendomligt läge ch ä; så snuskig som Sidon, Det är sant tt jag numera är så van vid att ej se iågra sopade gator, att en smutshög mer ller mindre ej gör mig något. Huvilket ar;ete Dillströms imättning här skulle fi! Men de äro representerade af ett särdeles espektabelt slägte och jag är öfvertygad Itt läsarn ej kan gissa det. Att se hunIradetals hundar i de orientaliska städe-na ir ej ovanligt. Man träffar dessa orena jur vid hvarje steg, men att finna unga salfvar som renhällningsbjon, detta erkäner jag gick öfver min förväntan. De gå ritt omkring på alla gator sökande sk godt le kunna sin föda. Ungefär en halftimmas amma kategori som ce: äg från staden kommo mig till möte de rapska och svenska konsulerna, äföljde fsina kawaser, ett slags tjenare, rikt klädda, om konsulerne i orienten hafva rättighet tt omgifva sig med. De belsade mig välkommen upplåtande på österländskt vis sitt us till mitt förfogande. Vär konsul är rab och kan ej ett ord franska, men let är en hederswan, något som är sällsynt dessa nejder; han har tjenat i enart tjugu rr, under hvilken tid han visat sig nywvtig rid flere tillfällen, Mitt intåg istaden var sanska festligt. Det fattades blott att unga ärnor strött blommor framför min häst, Men det fanns något annat i stället, Vi ärdades genom en lång gång, der blott wrangeförsäljare sitta, folket var församadt och alla åto på sin apelsin, hvars skal le kastade helt ogeneradt framför näsan