Aftonbladet – 28 maj 1874, sida 3

Hon räckte honom sin hand till svar, hennes ögon stodo fulla af tårar och hon litade ej tillräckligt på röstens fasthet för att våga uttrycka sig i ord. Kommer ni inte alls ibåg edra föräldrar? frågade de Vigne. Jag minnes intet annat hem än Weivehurst. Min gamla sköterska berättade mig att de dogo, då jag var ett litet barn, och att morfar aldrig tyckte om att jag talade om dem med honom, jag vet inte hvarför. Jag undrar om jag någonsin skall bli så lycklig som jag var på Weive-Hurst. Ja, säkerligen, sade de Vigne vänligt. Ni är skapad för lyckan, och den som med så mycken sinnesstyrka möter motgången är förtjent af att blifva Fortunas gunstling. Ni har väl läst Monte-Christo, mins ni hans sista ord ? Attendre et esperer, citerade Alma. Jag anser dem vara de sorgligaste ord i det menskliga språket, de äro så sällan glädje: klockorna, som förkunna en ljus framtid, deremot så ofta dödsringningen öfverett för. flutet lif, som gått förloradt under en ofruktbar sträfvan och felslagna förhoppningar. Vänta och hoppas! huru många at våra bä sa dagar förrinna inte, under det vi förlita oss på en förrädisk framtid! När vära förhoppningar en gång slutligen realiseras. då är det för sent, då är hjertat under väntan så utmattadt, sinnet så slappadt, att vi ej kunna njuta lyckans värde. Attendre et esperer, är ett lämpligt måtto för dem, hvilka utstakat sig ettlefnadsmål, med visshet om att det genom kraft och tålamod kan uppnås, men att endast vänta på ett obestämdt bättre, som år från år synes alltmera fjerma sig, att hoppas på något, som aldrig kommer och enligt all sannolikhet aldrig skall komma — det är ej lätt. Sådan är likväl de flestas lott. Jag medger att ingenting tär sinnet så mycket som väntan; man röfvar aromen från frukten, om man, med den första åtrårs liflighet, på ett oåtkomligt afstånd nödgas betrakta den och med en tantaliek ångest