Aftonbladet – 22 maj 1874, sida 3

barbarisk harmoni och omöjlig form. Sto fet förmådde han ej beherrska. — Hvad säger du om den? sade han, Lyckliga menniska, som hittat ett sådar motiv! Men dess genomföring ville jag gerna se på mitt syndaregister. Men du ser ju att det återkommer än en, än i en annan stämma? Den konsten är ringa; men ställ intre santa kontratemata deremot och kringgjo da det med liflig men osökt harmoni, så bli det bra. Och allting genomskinligt, mel diskt flytande, eljest ser det ut som du had studerat i Leipzig. Nä, så säg mig exempelvis hur du vill ha det. Det gälde en romantisk pianokompositio af intressant anläggning, kallad Cecilia fråga. En liten dramatisk handling fram stälde sig genast: en öm tärna har infur nit sig på mötesplatsen, men hennes älskar har uteblifvit. Länge väntar hon: oviss gissningar, andlösa frågor jaga hvarandr i hennes oroliga själ — smärtan stegrar si i slitande harmonier till ångest, förtviflar vansirne. Slutligen undergång; Cecilia ä ej mera till. Ena pråktig final beteckna derefter ljusets uppgång i en högre ste Detta var meningen; men snilleblixtarn slocknade utan att tända. Jag satte mig till pianot, högligen in tresserad, men med ringa förhoppning at träffa hans intention, och började söka vä och. stig i det genialiska kaoset. oHvad säger du om den här modnlatic nen?s Nej, bort! den var afskyvärd! (ett för minskadt septimackord, som var honom olid gt). Än den här då? Nej; det låter inte almqvistigt.. Nu då? Just så, just så! det var meningen ! Na gjorde jag en liten uppåtgående pas sage, som skulle måla en hastig sinnesrörelse. Håll, en gång till! Den rankan var gu domlig! Sedan några mellangrupper insatts, utstyrde jag det ståtliga finalet med figure rade basgångar i oktaver, fortissimo. Bra, bra! Ab, dessa surlimpor göra slag i ssken! Men ack! Den som väl hade detts på papperet! Tänk om du glömmer det! Alltsammans skizzerades på fläcken, och ot morgonen var Cecilias nya kostym ärdig. Under allt detta satt han orolig med blixtrande ögon och lifligt minspel, ömsom uttalande belåtenhet och missbelätenhet, allt i de starkaste accenter och i dittills okända termer. Detta arbete fortsattes nu hvarje möjlig afton med nya verk, och dessa rankor, sur: limpor, m. m. blefvo stående termer. Han hade flera digra volymer (codices, såsom han kallade dem) fulla med dylika råa dia manter, som nu skulle slipas och putsas. Temligen många blefvo ock färdiga, men endast få hunno utgifvas; bland dessa: Henriettes jasminer, Den unge fiskaren, Julias skärp, Zoar Onqui, ett vildt fantasistycke, som skildrar en asiatisk folkdans, m. fl. Afsigten var att alltsammans skulle kombineras till ett stort sammanhängande helt, on kantat med inflätade instrumentalstycken, samt en viss handling till grund, som änder tiden skulle uppfinnas. Men detta kt storverk afbröts hastigt och för tid. Om aommaren 1851 fick jag en biljett, laterad Aftonbladianopolis, hvari han bad nig besöka sig en viss afton. För att ej komma tomhändt, harmoniserade jag en af lans songes, Ansgarii varning, en sång tf djupt allvar och underbart uttryck. Samna dag dinerade jag i sällskap med Kjellnan-G. och Abr. H., utan att ana att Almvist för alltid var försvunnen. Göranson berättade oss den sorgliga ka: astrofen, som dagen förut inträffat. Ansarii varning kom försent.