Aftonbladet – 22 maj 1874, sida 3

Emellertid tycktes mina anmärkningar ändå gifvit bonom åtskilligt att fundera öfver. Kort efter denna afton kom han till mig och visade mig några tryckta ark af den under utgifning varande 2:a delen af törnrosbokens imperialupplaga, hvilka bland annat innehöllo ett antal melodier med text. Här lärde jag känna hansstora musikaliska begåfning från en annan sida. Almqvist älskade mest den s. k. folkvisan, folkdansen, den nationella naturmelodien, likasom han var stor i sina berättelser ur folkoch naturlifvet. I dessa melodier stod han sjelfständig på mnaturalistens grund, ostörd af den egentliga musikvetenskapens fordringar; här utvecklade ock hans rika ande sin skönaste blomma. Ej mänga stycken af sådan art ega denna uttryckets styrka ock simplicitet, denna känslans sanning och djup. Dessa sånger förekomma merendels i de s. k. songes; hvem känner ej Den lyssnande Maria, Hjertast Blomma, Du går icke ensam, Ojanima, Tintomara, Björninnan, Helgedomens ande samt mänga flera af dessa oskattbara melodiska perlor! Äfven lämpa de sig förträffligt för harmonisk behandling; de bära sin egendomliga harmoni uti sig. Hans dansstycken äro foster af en väldig, men otämd naturkraft. Civilisationen var han aldrig rätt bevågen; och här bry ter ban uppenbart med den: ej något spår af modern balletteller sällskapsdans, ser man en indiansk krigsdans med vilda åtbörder och svängda tomahawker, än en ädel moresk, en månskensnatt i Generalifes orangelundar, än en trolsk dans af demoniska fantomer — allt är vild romantik, Benämningarne äro lika sällsamma: Gurrkanas dans, Anaveys, Mersivoys dans, Zoar Onqui, m. ENu ville han ock höra harmonier, nemligen civiliserade, till dessa stycken, hvilkas skönhet så hänförde mig, att jag på stället med stor ifver började kläda dem i samljad. Men moderna harmonier dugde icke här; del måste antaga samma färg som sjelfva melodierna. Nu var han öfverlycklig och åter: kom snart derefter med pianopjeser, karak-!. tersstycken af djerf originalitet, men med :;: