Aftonbladet – 22 maj 1874, sida 3

Äfven i denna eldsjäl arbetade musiken sig fram i sällsamma former; harmonien kände han ej, än mindre kompositionen, och på pianot sökte han sig instinktivt vägar och stigar, ofta blott med ett finger; och slutligen var hans öra rätt oö!vadt, ty han hörde sällan musik, och när detta hände, gaf han föga akt derpå; det tycktes som skulle han i sitt inre ständigt förnummit underbara ljud, som hindrade honom att höra de yttre tonerna; de största mästares verk existerade icke för honom, I början af 1840-talet lärde jag känna Almqvist, hvilket jag länge önskat. Skaldirnan Vendela Hebbe sade mig nemligen en dag: Almqvist vill gerna göra er beI kantskap. I afton äro några vänner hos honom; kom med! Naturligtvis gjorde jag det. Han bodde vid Lilla Nygatan och öppnade sjelf för mig. Jag märkte genast hvem jag hade framför mig; det var ett af dessa väsenden, hvaraf naturen då och då frambringar ett enda exemplar, sedan hon tröttnat att arbeta efter modell: det var Richard Furumo sjelf, som för tillfället lemnat sin skogsgrotta. Man igenkände honom på detta märkvärdiga hufvud: under den höga hotande pannan gnistrade de små ögonen som skarpslipade stiletter, röjande hvad som brann innanför, och dermed korresponderade det halft fantastiska, balft humoristiska löje, som spelade kring de tunna läpparne. Intet spår af vekhet, af svaghet; allting spändt. allting skarpt, ingenting affekteradt. Man tyckte sig se en enslig borgruin, der vid midnattstimmen de öde salarne äter stå i full belysning. Äunu underligare blef jag till mods, då jag skulle höra något af hans musik. Leonard Höijer, hans konsultativa musikråd, satte sig till pianot och lät höra ett större genrestycke i en dittills okärd genre; jag tyckte mig stå framför en tafla med otaliga sällsamma figurer, som hvarken egde djureller menniskoformer, men påminde om båda, och utförde ställningar, rörelser, som aldrig förr varit sedda, om ej i äfventyrliga feberdrömmar. Djupsinniga, mystiska tonföljder begrafde sig under dissonanser, som endast sällan nedläto sig till någon upplösning, men dessemellan uppgick en enkel, rörande melodi, som snart spårlöst försvann i djupet. Detta allt föredrogs med högtidligt allvar och andakt såsom något fullt normalt, och Almqvist, som stod bredvid, följde tongångarne med brinnande ögon. Men månne stycket ej skulle vinna på vissa ändringar i ackordbehandlingen? frå gade jag. Så tycka du och jag, upplyste Höijer allvarsamt; men Almqvist utgår från en apnan synpunkt och har tänkt sig det så och icke annorlunda. Ja, så ligger det i mina ådror, sade Almqvist. Må vara; men, jag ber er, ligger ej också ett slags mefistofeliskt hån mot all regelbunden konst temligen tydligt i denna synpunkt? Och månne jag misstar mig, om jag tror att en demon fått infallet att maskera sig till regementspastor ?4 Haha! det har man. förr frågat mig; me: om så är, så vet jag åtminstone sjelf icke af det. Men tror ni ej att er musik i allt fall skulle vinna på att något närmare följa barmoniens och formlärans regler? Möjligt; men dessa regler uppställa inga satser af absolut giltighet. Lagar i all mäphet beteckna endast den grad af upplysning, som man i en viss tidpunkt upp nått; de bero af tidsriktningen och förändras med denna. Det se vi ju hvarje riksdag, och om Carl XI:s lagar gällde i våraj lagar, så skulle vi ju ännu steka hexor, aller åtminstone, till förekommande af domarnes förtrollning, med malleus maleficaum (hexhammarep) slå ut tänderna på trol en, såsom det ännu i förra seklet praktiserades. Men här är ju inte fråga om hexor, och allmänhet inte om menniskofunder. Naurlagarne kunna aldrig rubbas, och till dem öra äfven det skönas eviga lagar, som stå tadigare än någon klippa. Smaken är olika, äger man; men är smaken ren, så kan den ika litet skifta som idealet Bjelf. Men viserligen ha många tonsättare en missriktad mak, och här kunde hexhammaren nog vara yttig att slå dem på fingrarne med. Allt godt och väl; eckså är det visserigen inte något nytt för mig. Men nu vill ag försöka huru långt man såsom naturaist kan komma i kompositionen, oberörd af kolornas konvenans och formalism, Jag et väl att det ej blir hvad man-i det ordade samhällslifvet kallar musik; men denna kall stå på en annan linie, skall utveckla ig i fritt naturtillstånd; det är mitt syfte. på fart kord (HS DA TE rd förd VR PA där