Aftonbladet – 22 maj 1874, sida 3

an var, kunde icke läsa i samma bok som an qvinna utan att bli kär i henne. Du är föga mild i ditt omdöme om kär leken. Måste den då ovilkorligen leda till iårskap ? Sannolikt! Jag önskar ingenting högre in att under mina återstående lefnadsdagar vara fri från alla de obehag den med: ör.a Hvarför det då ? Och det frågar du! Har jag icke allt sedan pojkåren varit en slaf af mina pasjoner? Att älska en qvinna var för mig letsamma som att eröfra henne. Inga beänkligheter, inga hinder hejdade mig. Jag älte intet, som stod emellan mig och mina inskniagars mål. Jag var lika halsstarrig mot dem, som försökte hindra mina dårskaper, som jag var barnsligt svag der inet motstånd mötte. Huru mången gång ffrade jag icke min sinnesfrid för någon illfällig, ovärdig fantasi, som för ögonMlicket smekte mina känslor. Slutligen sjorde jag det ohjelpligt. Till straffderför ynges jag nu af medvetandet, att denna simpla, lägsinta, skamlösa och förnedrade Ivinna bär mitt namn och på andra sidan analen utbasunar den därskap, till hvil ten min hejdlösa passion ledde mig. Gud rare lof att jag så snart insåg min förvil else, att jag lemnade henne så som jag sjorde, att ingen afkomma lik henne föd: les, för att åt framtiden fortplanta min ;kam och lära mig att hata det namn, den skulle delat med mig, Så frågar du, om ag är stälsatt emot kärleken! Det elände, iom följde af denna afskyvärda förbindelse, ar förvandlat mitt hela väsende. Det är nte bandet, inte tvånget, som trycker mig, Arthur, det är skammen, den bittra, eviga kammen. Det är grämelsen öfver att veta let hon bär mitt namn, förödmjukelsen att lödgas erkänna det jag tvenne gånger lä it mig bedkras at hennes skönhet och smärtan öfver att min mor, den ädlaste ch renaste bland varelser, den enda sapna