Aftonbladet – 21 maj 1874, sida 3

rosor blefvo mörkare och hennes läppar framstammade med blyg röst Sir Fulke, Han hvarken såg eller hörde henne, utan steg just upp på fotsteget, hvilket betjenten, sedan de Vigne satt sig med mycket buller, fällde upp efter honom; vagnsdörren slogs igen, betjenten intog sin plats och kaleschen rullade at till Piccadilly. Violet, Violet! Huru kan du så glömma dig, hviskade lady Molymux,högeligen missnöjd med dotterns i hennes ögon så obetänksamma beteende. Jag önskar du vore mindre tanklös, besinna blott att alla herrarne -på klubben stodo och betraktade den märkvärdiga seenen, Det fingo de gerna, älskade mamman, sva rade Violet uppsluppet, det var i sanning ett oskyldigt nöje, som, om det roat dem, inga lunda skadat mig. Hvilka herrliga blå ögon den flickan hade! Mina herrar, ni borde loforda mig för min högsinthet att prisa en annan qvinnas sköphet, Ja, det är en dygd, som i allmänhet icke tillhör ert kön, sade de Vigne. Talar ni väl äfven om en rival, miss Molymux ? Nägon sådan har jag aldrig haft.s Och får säkert heller aldrig, hviskade Sabretasche, i det han böjde sig fram och svepte tigerhuden omkring henne. Förutsätt likväl ett sådant casus, fort satte de Vigne. Jag hoppas jag icke skulle förnedra mig att tala illa om henne, men jag bäfvar för att tänka på, huru djupt jag skulle kunna hata henne. Violets ögon mötte öfverstens, hennes kinder purpurfärgades och med en min af djupt svårmod vände hon bort sitt hufvud. Om miss Molymux så allvarsamt betraktar lifvets inbillade obehag, huru skall ni då komma att uthärda de verkliga? frågade de Vigne.