Aftonbladet – 16 maj 1874, sida 3

ädlaste och bästa i våra bjertan. Fängsla en örn inom burerg galler och han skall bryta sig väg till fribeten, lifvet och ljuset, eller ock dö under de fruktlösa ansträrg ningarne. Gode Gud, se der! Vi störtade båda upp — mellan dörrdraperierna stod de Vigne — vi grepo hans bänder, men ingen af oss talade. Minnet af den sista scenen i det lilla kapellet framför altaret trädde med lefvande och öfverväldigande kraft fram för oss. Sabretasche förde honom till en armstol. vid elden och sade med en röst så mild som qvinnans, då hon talar till den man hon älskar: Käre, käre kamrat! det är onödigt att säga dig välkommen heml De Vigne såg upp med ett af sina gamla smäleenden, som dock ögonblickligt försvann. Ja, jag är säker om att I ären glada att se mig — låtom oss glömma att vi någonsin varit skilda! Artbur, gamle pojke! Dn blir väl inte förnärmad om jag säger, jag tycker du vuxit, och hvad er, öfverste, angår, är ni inte det ringaste förändrad. Jag tror, om ni lefde lika länge som Sues vandrande jude, ni skulle trotsa tidens alla vexlingar. Det berättades mig på klubben att Arthur ätit middag hes er och då gick jag direkt hit. Mitt bagage är ännu ombord på Pera — jag bar endast med mig några veritabla cheroots. Försök dem, mina vänner. Vi sågo att han önskade vi ej skulle vidröra det förflutna och undveko varsamt alla anspelvingar på hans sorgliga öde samt öfvergingo till ett skämtsamt samspråk. Vi slogo oss ned i beqväma stolar framför elden, rökade de delikata cigarrerna och pra tade alltmera otvunget. Då iag emellertid