Aftonbladet – 12 maj 1874, sida 2

spel på hurn långt man kan gå, när det gäller, må dock anföras, Under stridens hetta påstod hr rektor Törnebladh, svenskans talangfulle motståndare i Andra kammaren, att det medel motionären föreslagit till höjsnde af modersmålets ställning såsom undervisningsämne icke skullt gagna undervisningen i detsamma, utan snarare motverka detta ändamål, och sitt på stående styrkte han genom följande märkliga bevisning: Om detsamma (modersmålet), såsom antagligt är, skulle i elementarläroverkets högre klasser föranleda till lexläsning eller en sådan grammatiserande analys af stycken ur våra stora författares skrilter, som min granne omtalat, då tror jag, att undervisningen i detta ämne inom skolan skulle lida rätt mycket. Jag känner allt för väl, att det funnits en tid, då skolungdomen sysselsattes med torr grammatisk analys af det som lästes i goda författares skrifter, men jag skattar skolan lycklig, att denna tid är öfverstånden o. 8. v. Vi för vår del hafva ockeå hört talas om att en och annan enskild lärare i svenskan stundom förfarit på här beskrifna sätt, och vi gilla icke detta förfarande; men deremot bafva vi från skolåren åtskilliga minnen af grammatiska analyser under läsningen af andra goda författare, t. ex. Cornelius Nepos, Cicero, Virgilins och Horatius. Det öfverraskar och gläder oss, att metoden för latinska språkets meddelande gått så raskt framåt under de senare Åren, att em grammatisk analys af det som läses i goda romerske författares skrifter, nu visar gig obehöflig. Men om censorerna ej förmått eller velat återinföra en förkastad metod i fråga om latinet, hvad skäl har man att ängslas för svenskan? För öfrigt har man påstått, att förslagets tillämpning skulle medföra ett förskräckligt språksnobberi (!), byperkritik och annan farlighet, att vid studiet af litteraturhistoria både lärare och lärjungar skulle lägga vigt på att inplugga de mer eller mindre bety dande författarnes lefaads(!) och dödskr 0. 8. V., att examen i littersturhistoria skulle bli ett ästetiskt förhörs, att läsningen af våra författäre skulle föranleda ett väldigt kriticerande, att läsningan af norsk och dansk litteratur antagligen blefve utbytt mot norsk och dansk grammatik m. m,, m. m. Och allt detta blott för den muntitga examens och censorernas skull! Det vore en förolämpning motrTiksdagens Första kammare att upptaga sådana invändningar till besvarande.