Aftonbladet – 12 maj 1874, sida 2

Lagen för de enskilda sedelutgifvande bankerna förekom i går till bebanåling endast i Första kammaren. Blott en enda punkt af lagförslaget, men en synnerligen vigtig, kom denna dag der till afgörande. Efter en långvarig öfverläggning fattade kammaren för sin del med 76 röster mot 25 det märkliga beslutet, att banksedel ovilkorligen skall, Gå den i bankens hufvudkontor till invexling företes, inlösas med lagligen i riket gällande guldmynt. — De talare, gom biträdde detta det sammansatta bankooch lagutskottets förslag, förklarade sig dermed mindre afse guldmyntsspridning i landet, än vårt penningväsendes-fotande på en säker och betryggande grund, och det var tydligt, att den förnämsta betänklighet, som blifvit mot ett dylikt stadgande uppstäld, och hvilken hade hindrat finansministern att föreslå densamma, nemligen olägenheten för riksbanken af de starka påkänningar, för hvilka den komme att blifva utsatt, då den hade att förse de enskilda bankerna med deras behof af guld — det var tydligt, säga vi, att denna betänklighet i väsentlig mån undavröjdes genom den at en blard bankofullmäktige, hr Duaiva, afgifna förklaring, att om ock en sådan olägenhet skulle för riksbanken uppstå, hvilket icke nu kunde med visshet förutses, så borde man underkasta gig densamma för att kunna erpå eti för landets hela penningväsendo så vigtigt mål som det, hvilket åsyftades med det förevarande stadgandet. Minoriteten inom kammaren, hvars talan fördes förnämligast af frih. Skogman, hrr v. Ehrenhbeim cch Beznich, hade dels framhållit det rättsvidriga deri, att pålägga de enskilda bankerna att infria sina sedlar med guld, under det de, på grund af stadgandet i 72 R. F., finge såsom betalning för sina fordringar hålla till godo med riksbankssedlar, äfven om dessa, till följd af oförmåga hos riksbanken att infria dem, hade fallit i värde, dels ock påpekat de svårigheter, för hvilka stadgandet kunde blottställa mindre banker iaflägsna orter, hvilka understundom kunde få svärt att anskaffa behöfligt guldförråd. Härpå genmäldes at majoritetens talare, att statsmakterna väl borde, då de medgåfve bankerna en fördel, vara berättigade att derför uppställa de vilkor, som de pröfvade lämpliga, samt att lagstiftningen icke kunde fästa afseende derpå, om ett och annat mindre intresse träddes för nära, då det gälde ästadkommandet af en för det hela nyttig åtgärd. Till märkligare episoder af förhaandlin: garna hörde för öfrigt hrr Skogmans och Bennichs antydningar derom, att de nyss antydda svårigheter, för hvilka banker i af: lägsnare orter kunde blifva utsatta, möjligen kunde afsigtligt beredas, om deras sedlar hopsamlades på en hand för att på en gång presenteras till inlösning med guld, då omständigbeterna gjorde det svårt för dem att anskaffa sådant. Frih, Skogman antog, att möjligen något mäktigt bankin stitut kunde begagna sig at en-sådan ut: väg för att visa en sådan mindre bank huru olämpligt det) vore att cperera på egen hand, och deremot huru mycket lämpligare att slå sig ihop med den stora banken och blifva ett afdelningskontor under denna, Hr Bennich å sin sida befarade att stadgandet kunde blifva en snara om halsen på de mindre bankerna i aflägsna orter, och att detta kunde blifva vådligt, då ändan på snaran kan hållas af en känsynslös hand. Härpå zenmälde hr Wallenberg att, om än icke här såsom annorstädes komme att finnaz laga ansvar mot ett sådant uppsamlande af en banks sedlar i tydlig afsigt att bringa lensamma i förlägenhet, så skulle det all männa rättsmedvetandet fördöma den penninginrättning, som så förfore, den måtte vara huru stor gom helst. Vi befara likväl för vår del att, det allmänna rättsmedvetandet till trots, chikaner af den antydda beskaffenheten icke torde vara alldeles otänkbara. En med det inre af vårt bankväsendes historia så väl förtrogen man som br Wallenberg lärer väl icke vara okunnig om hurnledes t. ex., då inom en af våra orovinser en ny bank hade uppstått, hvilken af den förut befintliga betraktades såsom en besvärlig medtäflare, denna senare under en kritisk tid uppsamlade ett högst betydligt belopp af den nya bankens sedlar och fordrade deras inlösning med riksmynt. Det allmänna rättsmedvetandet lärer icke ha gillat manövern, men den egde dock rum. För vår del kunna vi endast med fägnad se em reform i den riktning, som Första zammaren beslutit, så vida statsmakterna tro den utan våda för skakningar i vår afärsverld kunna nu vidtagas. Men är det neningen att de enskilda bankerna skola, ill ersättning för det de få sig ålagdt att inlösa sina sedlar med guld, erhålla den begränsade och okontrollerade sedelutgiflingsrätt, som det sammansatta utskottet föeslagit, så köpas de fördelar, reformen mål unna medföra, i sanning alltför dyrt. j