Aftonbladet – 8 maj 1874, sida 3

bindelse, och känna sig manad, att genon fortsatt redligt och nitiskt arbete göra sij värdig denna välvilja. Men en fråga rö rande en klass af nämnde lärare är änn oafgjord, enär om den olika åsigter i kam rarna gjort sig gällande — nemligen hurn vida den tillfälliga löneförbättringen skal tillgodokomma endast de lärare, som hafv: t. o. m. 2500 kronor, eller utsträckas äfver till dem, som hafva 3000 kr. i lön. Angå ende dem, som hafva bögre aflösning är sistnämnda belopp, kan numera beklagliger ingen fråga uppstå. — De skäl, som tal: för Första kammarens beslut (utsträckning t. o. m. lönegraden 3000) äro naturligtvi: under diskussionerna fullständigt anförda men det torde nog ej anses förmätet, om äfven röster utom riksdagen vördsamt an hålla om förnyad uppmärksamhet åt en sak som med hänsyn till billighet och verkligt behof är förtjent af framgång. Det är bekant, att de aldra: flesta af de lärare, som hunnit till lönegraden 3000 äro gifta, och att de flesta af dem hafva mer och mindre talrika familjer att under. hålla. Med lätthet kan det bevisas, att re dan 1872 lefaadskostnaderna vore i sådant stigande, att för en familj med endast 4 å 5 barn, nämnda lön icke räckte till, oaktadt omsorgsfullaste hushållning samt tarfligt lefnadsoch klädesätt. Kom så året 1873 med ytterligare i nästan alla riktningar stegrade priser, och skilnaden mellan lön och lefnadskostnad kunde då beräknas till en brist af omkring 500 kronor. Hvad innevarande år angår, ser det så ut, som skulle priserna snarare vara i stigande än i nedgående. De lärare alltså, som äro gifta och hafva flera barn att kläda, föda och uppfostra, hafva redan under tvenne år, till hvilka ett tredje likartadt år snart tyckes komma att sluta sig, icke kunnat lefva på sin aflöning, utan hafva måst antingen skuldsätta sig (och det gäller de flesta), eller ock sätta till af enskild förmögenhet och det gäller ett fåtal), för att kunna i let allmännas tjenst fullgöra vigtiga, maktoåliggande, mödosamma och dagens egentiga arbetstimmar upptagande pligter. Och zommer den dyra tiden än längre att fortara, så blir det slutligen endast förmögne 10ge män, som våga egna sig åt skolans jenst, och det blir säkert ej många, eller ock måste blifvande lärare underkasta sig olägenheterna af att lefva ogifta. Härpå svaras troligen, att året 1875 kommer snart med ersättving genom den redan veviljade uppflyttningen i högre lönegrad. Men, om lefnadskostnaden år 1875 blir lika lyr, som nu; sä blir ju ingenting öfver att etäcka trenne föregående års brister, och lessutom — hvem är säker på att upplefva letta nya år? Förhöjningen med en Jlönesrad bereder icke enkan och barnen efter n lärare, som aflider 1874, den ringaste sodtgörelse för de ekonomiska förluster, om redan egt rum och som betunga sterbnuset. Såsom nämndt är: dessa och andra skäl iro förut framställda. Men må det dock örlåtas några, som sjelfva känna hvar skon lämmer, om de ånyo påminna om dessa skäl, ch må ingen undra, om de önska framgång t Första kammarens beslut i frågan, helst nom Andra kammaren ej blott mänga derti instämde, utan ock nägra ville gå ännu ängre genom att bifalla regeringens i ämet afgifna förslag. Måtte derföre flertalet af riksdagens män fven i denna fråga ådagalägga den prisvärda nnest, som de för öfrigt visat med hänsyn ill fäderneslandets bildnvingsanstalter, och ålunda — till det omfång, som genom rikslagsformerna ännu är möjligt — angående ärarelönernas behöfliga förbättrande sätta ronan på verket! Lärare och familjefäder.