Aftonbladet – 1 maj 1874, sida 3

j -jatt det vore regeringens både rätt och pligt att icke besvara några andra anmärkI mar icke borde med tystnad förbigås, äfven Iblifvit gjorda till föremål för riksdagens Ifrågan. Talaren förklarade dock, att ban Istämda förbehåll, att denna hans åtgärd licke skulle komma att åberopas såsom prebrottsliga, så kan man om ecklesiastik ministern ej säga — att han varit olycklig Han har varit fyndig, här såsom unde diskussionen inom denna kammare, der har Jofta visat en fynåishet, så stor att man kunde säga att den låge på gränsen af ett fel. — Hvad lotsfrågan anginge, visade tal med åtskilliga gamla förordningar att Drog den sannolikt under Carl XII:s tid och bestämdt under Adolf Fredriks och i slutet af 1700:tälet varit ansedd såsom ett farvat ten, der svenska lotsar egt rätt att lotsa. Om man nu ock gått denna rättighet förI lustig, så finge man ej dervid låta bero. Lotafrågan finge ej betraktas såsom en död fråga; tvärtom vore hon af den beskaffenheten att hon oupphörligt måste återkomma till dess hon på ett tillfredsställande sätt blifvit löst. Något yrkande hade talaren :j att göra. Sedan derefter hrr Casparsson, Jonas Åndersson och Clairfeldt hatt ordet, den förstnämnde för att bland annat anföra såsom skäl för det obefogade i konstitutionsutskottets anmärkning de många fall, då atradsfrihet blifvit beviljad både före och efter 1809, den andra för att återupp: repa de skäl, som legat till grund för utskottets anmälan, utan att dock göra något yrkande, den tredje, för att yrka att betänkandet, i hvilket man blott kunde spåra ett bemödande att pricka några af konungens rådgifvare, måtte läggas till handlingarne, uppträdde utrikesministern hr Björnstjerna för att besvara de anmärkningar, som dels reservanter, dels föregående talare gjort rörande lotsfrågan. Han började dervid med den anmärkningen, att endast konstitutionsutskottet i sin helhet, ingalunda enskilda ledamöter af detsamma egde rätt att framställa några an märkningar mot konungens rådgifvare, och ningar än dem, som i laga ordning tillkommit. Frågor kunde dock förekomma af den beskaffenhet, att de af regeringens medlemfastän de blott på grund af en reservation öfverläggning, och en sådan fråga vore lotsinläte sig i svarsmål endast under det bejadikat, och upptog derefter till bemötande reservantens påstående att lotsfrågan i sin helhet blifvit en internationel fråga samt Sundet ett internationelt vatten genom 1857 ärs traktat. Ett sådant påstående fanne, sade tal., alldeles intet stöd i nämnda traktat, hvars titel: Traktat om tullafgifter ju så godt som antydde dess innehåll, som blott rörde sig om friköpning och kapitalisering af de afgifter som förut pkförts fartyg och varor vid passerandet af Öresund, utan att på nägot sätt ingå på frågor om ett fritt haf eller folksrättsliga principer. Detta hvad traktaten beträffar. I afseende på sjelfva lotsfrågan befann sig talaren, förklarade han, i en falsk ställning till densamma. Han hade nemligen för danska regeringen framlagt alla skäl som kunde an föras för deras åsigt som anshågo att Sverige egde lotsningsrätt i hela Öresund och då han nu uppträdde och förfäktade en annan åsigt, kunde det på andra sidan sundet se ut som om han ej haft fullt allvar med hvad han förnt yttrat. Efter att ha visat att alla förutgående försök från vår sida att ombesörja lotsningen i Öresund måst öfvergifvas, vände sig talaren mot hr Peter Olsson med en erinran derom, att danskarne icke finge hålla sig till fartygen, emedan det strede mot traktatens uttryckliga innehäll, att dessa finge uppehållas. Dauskarne hade uppträdt med mycken moderation, och någon olaglighet från deras sida hade icke blifvit begängen. Det enda fall, då en svensk lots skulle blifvit gripen i svenskt farvatten, vore genom den hållna undersökningen icke till fullo konstateradt. Vi sjelfva er kände icke någon obegränsad lotsfrihet i våra farvatten och kunde således icke heller fordra, att våra grannar skulle inom sina tillåta våra lotsar en dylik frihet. Genom 1873 års deklaration hade vi emellertid icke afhändt oss någon rättighet som vi förot egt, utan danskarne hade tvärtom förlorat sin förut innehafda rättighet att ensamma besörja lotsningen i sundet och endast bibehållit den för en mindre del derat eller för Drogden. Lotsningen betraktades dessutom af staterna i allmänhet icke såsom någon fördel, enär dermed följde åt skilliga skyldigheter, såsom att under alla tider af året sörja för sjöfartens uppehållande, och detta framginge bland annat af den omständigheten, att hos oss åtskilliga hemman under namn af lotshemman voro anslagna till lotsningens upprätthållande. Att lotsningen under vissa förhållanden kunde vara fördelaktig, derpå vore dock det öresundska lotssällskapet ett bevis. Detta sällskap hade aldrig af regeringen begärt och således än mindre kunnat erhålla nå gon ganktion; det enda de begärt hade val. rit befrielse för tullbehandling under sina långlotsningar. Detta lotssällskap hade emellertid ansett sig hafva endast rättigheter, men inga skyldigheter. Dess båtar hade endast gätt ut när ds ville för attinvänta de större djupgående fartygen, då deremot de ordinarie lotsarne, eller Danmarks, . mäste vara ute i hvad väder som helst och : lotsa i tur. För de senare vore stränga ansvar bestäneda, om de gjorde kig skyldiga till någon försummelse, men för frilotsarne funnes ifitet ansvar stadgadt. Skulle nuregerivgen kunnat handla annorlunda än en hederlig enskild person i dylikt fall skulle hafva handlat? Skulle hon hållit dessa fri lotsar ryggen fri, på samma gång hon be straffade dem, som lotsade i svenska farvattnen? Man hade yttrat att saken bort hänskjutas till en allmän konferens mellan de i frågan intresserade makterna. Lämpligheten häraf kunde tal. ej inse, ty dels gälde det här blott och bart ett privatintresse, enär inga andra makter än Sverige och Danmark vore i frågan intresserade, emedan lotsvingen ju traktatsenligt uppehölles,l dels skulle det vara sorgligt att behöfva anlita främmande bemedling för att slita en tvist mellan två så nära förenade nationer, och dels kunde vi slutligen ha blott föga förhoppning att dermedelst vinna något. Tal. vidrörde till sist det under diskussionen fällda yttrandet att svenska folkets frioch rättigheter blifvit kränkta genom denil fjol afslutade deklarationen, Detta yttrandel hade på tal. gjort ett oangenämt intryck, och han frågade om icke vi svenskar trodde att danskarnes nationalkänsla blifvit lika mycket sårad som vår. Trots alla varningar hade det öresundska lotssällskapet gjort allt sitt till för att uppreta danskarne, och hade icke de svenska lotsarne uppträdt så oförsynt som de gjorde, skulle måhända ed annat och bättre resultat kunnat uppnäs. Chöfen för utrikesdepartementet var den siste af föfmiddagens talare. Öfver förhandlingarne under aftonsammanträdetkunna