Aftonbladet – 30 april 1874, sida 3

kan för närvarande ersättas vår lyriske ecen. Den tacksamhet, hon sålunda för värfvat, i förening med den som prestatio nerna under konsertaftonen särskilt förtje nade, gaf sig luft i do lifligaste applåder. hvilka i rikaste mått egnades den alltige nom förträffligt utförda och med utomordentlig bravur afslutade valsen uv Mireille samt de folkvisor, med hvilka soir6n, enligt modern plägsed, afslutades. Äfven arian ur Sömngängerskan och Mozarts sköna konsert-aria vitsordade, hvar på sitt sätt, fröken Basiliers färdighet och smak, likasom de förtjusande duetterna ur Cosifan tutte genom konsertgifvarinnan och fröken Moe vunno en bekagligt anslående, berömvärd tolkning. Konserten, som icke erbjöd ett enda in strumentalnummer, öfverflödade deremot på romanrer och visor, af brilka senare somliga gåfvos i korus, snåra solol men icke alla, och minet folkvisorna, rätt lyckligt. Man vet hurn illa Apolio tilltygade Marsyas, när denne ville låta den folk tonartade flöjten uppträda i täfling med den konstnärliga lyran och sängen. Ett likartadt öde drabbar ännu ej sällan folkvisan i konsertsalen, att nemligen afklädas gir rätta natur och på ett eller annat sätt obarmhertigt marteras. Äfven här visade sig tydligt det förhållande, att bland de många visorna de utfördes ojemförligt bäst, som egde mest salong i sitt väsen. Fröken Falkwans föredrag af några visor af Schumann, Robert Franz och A. Lindblad var nu som alltid varmt och liffullt, men icke alldeles fritt från gentimental öfvordrift. Hr Janzon utförde förtjenstfullt och väl Normans hurtiga soldatsång ur Daniel Hjort af Wecksell. Bland konsertgifva rinnans prestationer i denna genre tycktes oss Arlbargs romans Svärmeris i första rummet förtjena hyllning. Eröken Basilier ackompanjerades förträff. ligt af hofkapellmästaren Norman och (i ett mindre antal nummer) af hr R. Anderson.