Aftonbladet – 30 april 1874, sida 3

tillämpa 107 2, om hvars oiämplighet tal. Iförut uttalat sig, egde dock konungen rätt latt behålla de statsråd, som åtnjuta hans förtroende. I Statsrådet Wennerberg förklarade, att då de anmärkningar, som mot honom framstälts, Tkommit från en enskild person och ej från TI konstitutionsutskottet, han enligt grundlagen ej ansåg sig pligtig att ingå i något svaromål. I Hr Mannerskantz ansåg en diskussion oriktig, då utskottet ej funnit skäl till anmärkningar sådana som hr Rydirs, och reservanten hade väl bort komma ihåg, att utskottet ej har rätt eller skyldighet att granska annat än statsrådsprotokolien, hvarjemte tal. trodde, att grundlagstiftarnes mening I varit, att endast sådana anmärkningar skulle framställas, som vunnit majoritet inom utekottet. Frih. de Geer ville med anledning af hr Hallenborgs reservation, yttra några ord om ståthållarefrågan och dess behandling ända sedan 1859. Denna fråga var ett gammalt tvisteämne, kvars upphof låge i riksaktens 5 3, som delvis är obestämd, ty den säger ej precis hvilka frågor skola i sammansatt statsråd behandlag. Tal. visade, huru iformelt hänseende rätteligen skulle förfarits vid afgörandet af denna fråga. Protesten var det eftertänkliga i hela detta statsråds protokoll, och tal. höll de svenska statsråden räkning för att de ej besvarat densamma. Hr Bydin uppträdde för att besvara de anmärkningar, som mot honom framstälts, och yttrade, att det varit praxis, att enskild: ledamot i särskild reservation framställt de anmärkningar, som han funnit skälige, men som ej vunnit utskottens godkännande. Hr Bergstedt hade önskat, att ståthållarefrågan hade fått en annan behandling. Den förklaring, de norska statsråden afgitvit, hade gjort ett obehagligt intryck, ech den formela behandlingen af frågan vore af stor politisk betydelse och borde bemötas på ett annat tätt än med ett blott klander enligt 106 38. Hvad lotsfrågan anginge, ville tal. för närvarande nöja sig med resultatet och hoppas på en internationel lösning. Beträffande hr Rydins reservation, ansåg tal, att ett ämne här blifvit behandladt i rak strid mot grundlagen, Om parlamentarismen behöfde ej ordas, Tal önskade större styrka hos regeringen, då Första kammaren nog skulle stå som en wan vid hennes sida. En öfverensstämmelsze bör finnas mellan statsmakterna, så att vi blifva oberoende al de politiska skyar, som går öfvervåra hufvuden. Hr Wallenberg hoppades, att vi en gång skola få en motiverad dagordning, men till dess höll han på reservanternas rätt. Tal var belåten med att ståthållarefrågan, som under 14 år förekommit under en eller annan form, omsider blifvit löst. Hvad frågan om eftergift i tionde åt Åtvidaberg anginge, ansåg tal. den vara af underordnad betydelse och att den allra minst bort framträda under en så storartad form. Tal. yttrade sig hufvudsakligen om lotsfrågan, upp: repade inrikesministerns yttrandei densamma den 24 Januari, då tal. hyste hopp att utskottet skulle i ämnet framkomma med något annat yttrande än en reservation. Det vore nästan tungt att höra, huru man bestred det kända och till och med i Danmark erkända förhållandet att det funnes för få lotsar, och att nämnda land ej uppfylde lotsningen enligt 1857 års traktat. H. exc. utrikesministern tann konstitutions utskottets granskning vara ett för Sverige och Norge egendomligt förhållande. 57 f R. O. vore icke en död bokstaf för talaren och han trodde derför, att regeringens leda möter gjort rätt att icke inlåta sig i svarombl på reservationerna. Tal. ville dock svara, men förklarade att detta ej utgjorde ett prejudikat för framtiden. Med de tusentals mål regeringen hade att handlägga, vore det både glädjande och förvånande, att så få anmärkningar framställdes mot de fattade besluten. Staterådens göromål voro trägna, och de hade ofta ej lång tid att egna åt målens handläggning. I afseende på lotsfrågan upplyste tal. om att Danmark sedan gammalt uteslutande de facto, om ock ej de jure haft lotsrätten i sundet. Då Sverige 1660 erhöll tullfrihet i sundet, erkände det dock Danmarks öfverhöghet, hvarpå exempelvis anfördes, att då våra krigsfartyg passerade sundet, fällde de toppseglet. I äldre tider, då lotsningen ej fanns i sundet. gjordes försök att åstadkomma sådan, men detta var förenadt med både kostnader och svårigheter. Traktaten af 1857 afser ej lotsrättigheterna, ty det heter blott att lotsafgifterna skola vara måttliga, hvilket yrkande framstäldes från dansk sida. liksom en mening inrycktes om skyldigheten för Danmark attlotsa i Kattegat Bälterna. Våra lotsar hafva nu i ?3 af sundet samma rättighet som de danska blott hafva i Drogden. Vår regering hade i denna fråga gjort allt hvad på henne ankommit. All rätt mellan folken grundar sig på häfd eller traktat, och hvad den förre beträffade, hade Danmark större rättighet än vi att åberopa sådan. Hvad slutligen lotsarnes antal anginge, borde det vara tillräckligt, då det uppgår till 3—400. Statsrådet Berg yttrade sig ännu en gång om ståthållarefrägan och framhöll dervid, att Sverige icke borde intaga en högre ställning i föreningen än riksaktens ord och anda föreskrifva. Grefve Oscar Mörner likasom gretve C. G. Mörner försvarade reservationsrätten, då ! den medgifves af grundlagen i 48 3 riksdagsordningen. En reservation behöfver ej blifva utan resultat, ty kammaren kan återförvisa ärendet. För samhället vore det) mycket bra, om diskussioa i sådana fall uppstode ty derigenom förekommes smygande missnöje. Sedan bry Hallenborg, Wallenberg, gretve Henning Hamilton och frih. De Geer bemött några mot dem gjorda inkast, blef betän: kandet lagdt till handlingarna. Sammanträdet afslutades kl. a till 4 och hade således fortgätt under mera än fem timmar. Andra kammarens gårdagssammanträde, som varade från kl. 10 f. m, till 1a 4 e. m. och från kl. 7 till ?4 11 e. m., upptogs uteslutande af öfverläggningar rörande det s. k. dechargebetänkandet. Bristande utrymme nödgar oss att till i morgon uppskjuta redogörelsen för den delvis högst intressanta debatten, hvadan vi i dag måste inskränka oss till att blott nämna det resultat hvartill den ledde. Vid anställd omröstning antogs med 96 röster emot 82 ett af friherre Ericson först framstäldt förslag om aflåtande till K. M:t af en skrifvelse, med anhållan att konungen ville i enlighet med 107 R F. från deras embeten skilja statsråden Berg, Leijonhufvud och Wern. Minoriteten ville. att betänkandet skulle utan vidare läggat till handlingarne. Många af minoritetens medlemmar reserverade sig till protokollet mot det fattade beslutet. Vi återkomma. l At a PR RN