Aftonbladet – 30 april 1874, sida 3

till, slog jag mig ned på en soffa, tog upp en af dagens tidningar och ämnade invänta henne. Plötsligt hörde jag i närheten en hes, grof röst på italienska säga följande: Hvad tjenar det till att öda bort tiden, signor? Er hemlighet måtte vara mer värd, än hvad jag nu begär; och säkerligen ger ni väl hellre halfva er rikedom än att någon skulle få aning om den, eller hur excellenza? Mitt pris är lågt och kan för er inte gälla mer än några scudi för mig. Hvarföre tvista om småsaker! Inom 24 timmar kan jag skaffa bevis, gom genast skola förråda —. Tag detta och gål! Vid himlen! Uti den sist talandes kalla, föraktliga, af vrede och afsky darrande röst igenkände jag Sabretasches. Jag vände mig ofrivilligt om oeh såg den stoltaste, mest uppburne man i staden i sällskap med en illa klädd, snuskig person af skurkaktigt utseende, som med ett djefvulskt smålöje betraktade öfversten, under det han mottog en bundt banknoter, hvilka han tummade mellan sina af dyrbara ringar beprydda, nästan klolika fingrar. Med ett skadegladt skratt, sade han: tack signor, tusen tack! nu skall jag ej besvära er mer — förr än jag åter råkar i svårigheter, Sabretasche svarade ingenting, utan vände honom ryggen och gick med raska steg och nedböjdt hufvud under det den svartmuskige karlen med af girighet gnistrande ögon räknade sina banknoter och långsamt vankade gatan uppföre, lemnande mig uti ett tillstånd af högsta öfverraskning samt djupaste funderingar öfver, huru en man så klok och verldserfaren som Sabretasche hade kunnat falla i händerna på en dylik låg. sinnad varelse, Just i detsamma obsgeryerade jag på afstånd Gwen med sitt sällskap. Jag steg upp, gick emot dem och började tala om Grisi och Mario, Balfes sista gäng, Sims Rives stundande konsert samt en massa andra frågor för dagen. Gwen små. log mot mig på detta henne egendomliga, förtjusande sätt och berättade mig om sina