Aftonbladet – 30 april 1874, sida 3

I förhållandet i den fråga tals reservation tlafsåge. Sakkunniga personer hade af de-partementschefen blifvit sammankallade och Jenskildt afgifvit sina yttranden, men man ;Isaknade de offentliga upplysningar, hvilka Tegruodlagen föreskrifver skola inhemtas. Om man fortfore på detta sätt, blefve regeringens uppgift slutligen endaet att expediera riksdagens skrifvelser. Förhållandet vore nu det, att splittring funnes inom regeringen, att denna är, så att säga, upplöst i ministrar, och att vigtiga konstitutionelia frågor kunna komma att afgöras laf någon departementschef. Men om det vore en sanning, att kunskap är makt, så borde man låta sjelfva saken tala; alla frågor borde vederbörligen utredas. Och Idetta skulle gifva regeringen styrka, då Iden åter i motsatt fall blefve en kastboll för riksdagens opinioner. I Hr Almqvist ville i protokollet hafva nedlagd en protest deremot, att enskild medlem af konstitationsutskottet skulle egarätTtighet att i en reservation framställa sina Ifrån utskottets mening afvikande åsigter. I Sådant vore icke öfverensstämmande med grundlagen och lika litet förenligt med konstitutionsutskottets karakter af att vara en samvetsdomstol, — I förbigående instämde emellertid talaren i hr Rydins önskan, att regeringsmedlemmarne blefve befriade från en massa småfrågor. Hr Hallenborg ville försvara sig mot beskyllningen att medelst sin reservation endagt hafva velat angripa en medlem af regeringen. Tal. hade så länge varit i konstitutionsutskottet, att, om han velat begagna sig af dylika svepskäl, så hade anledningar förut visst icke saknats, Men talarens nu afgifna reservation gällde en allmänt känd sak; och endast angående sådana hade han trott, att man borde reservera sig; han hade af denna anledning icke instämt i hr Ryding reservation, ehuru i allo delande dennes åsigter. Hvad beträffade lotsfrågan, så hade regeringen ställt till hela villervallan, derigenom att den gifvit lotsarne anledning att tro, det de vora i sin goda rätt — ända tills deklarationen sade någonting helt annat. Det vore ganskaförvånande, att denna sak, som i fjol både i Sverige och Danmark ventilerades med sö mycken hetta, nu aflupit så lugnt inom utskottet. — Det resultat, hvartill ståthbållarefrågan ledde, kunde man endast vara belåten med; ingen förolämpning hade skett Sverige, ty det var icke endast bestämmelsen rörande svensk man, utan hela paragrafen, som borttogs. Men sjelfva sättet, hvarpå denna fråga afgjordeg, hade tvifvelautan förtjenat mera uppmärksamhet af konstitutionsutskottet. Det kunde med skäl anmärkts, att då konungens rådgifvare förklarat, det frågan fölle under riksaktens 5 S, de sedan icke bort tillåta, att den fick afgöras i endast norskt statsråd. Man hade här till äfventyrg velat visa en viss ömhet för Norge, men norrmännen sjelfva äro just icke så finkänsliga: de vilja nog åtnjuta sina rättigheter, men göra icke gerna några eftergifter. Konstitutionsutskottet hade i denna sak icke uppfyllt sin skyldighet; det borde rätta sig etter grundlagen och således i ett fall sådant som detta göra anmärkning, ända tills vi få en grundlagsparagraf, som säger, att konstitutionsutskottet skall proklamera regeringens ofelbarhet. Hr von Koch ogillade, att man i en fråga som den förevarande afgåfve reservationer, ty äfven om man sympatiserade med reservanten, hindrades man af sin öfvertygelse att yttra sig. Tal trodde, att det var första gången en utmärkt rättslärd i konstitutionsutskott (hr Rydin) afgifvit en reservattion. Det hade anförts, att konstitutionsutskottets protokoll ju kunde tryckas och således äfven borde kunna diskuterar, men detta bevis vore väl knappast giltigt. Hr v. Ehrenheim var äfven föga nöjd med reservationer, sådana som de åsyftade, och ville söka att, i hvad på honom berodde, för framtiden motverka dem; men då nu anmärkningar blifvit framställda, kunde han icke underlåta att ingå på den en gång beträdda vägen. Att den i hr Ryding reservation berörda frågan icke blifvit i konseljen ordentligt behandlad, var talaren, med sin fyraåriga erfarenhet i dessa saker, nä stan böjd för att anse som en omöjlighet. Beträffande ståthållarefrågan trodde han att, då konungen förut ege rätt utnämna äfven en svensk man till ståthållare i Norge, detta innebar en koncession åt Sverige, och att konungens svenska rådgifvare derför bort ega rätt att yttra sig ifrågan. Beträffande den brist på samstämmighet mellan riksdag och regering, hvarom flere föregående talare klagat, undrade tal. om ej detta berodde på riksdagen sjelf. Uttrycket parlamentariskt styrelsesätt vore ett af dessa begrepp, som man mycket använder, men för hvilka man ej gjort sig fullt reda. Dess skilnad från det konstitutionella styrelsesättet låge deri, att regeringen tager sin minister bland riksdagens majoritet, men ett sådant förhållande vore svårt att åstadkomma och har öfver allt måst tillämpas med betydliga modifikationer. Det ledde dessutom till dessa ständiga ministerkriser, hvilka icke vore annat än utväxter på den konstitutionela monarkiens ädla stam. Grefve Henning Hamilton uttalade sig till en början om justitiestatsministern Adlercreutz afskedstagande och den öfver raskning, detta väckt; men det hade dock ej mera angripit riksdagens nerver än att dessa kunde tåla vid en skakning till. Tal. ingick härefter i en betraktelse öfver vära ministrars oklara ställning, huru de å enal sidan äro beroende af konungens förtroende :. och huru de å den andra, utan att derför. vilja göra sig populära, mäste kunna påräkna ett stöd hos riksdagen. Till dettal, senare åter erfordras, att riksdagen har ena bestämd majoritet, och att dennas grund-. satser äro fullt utpräglade. För sin del kunde tal. ej med bastämdbet uppgifva de-l: samma, ej ens inom Första kammaren, nägonting hvarpA åtskilliga voteringar gifvit! lysande bevis. Hvad rättigheten att af-l. gifva reservationer inom konstitutionsutskottet beträffade, hade derom redan 1840 förts en häftig strid. Tal. ingick härefter i en längre granskning af det sätt, hvarpå ståthållarefrågan blifvit behandlad, och hade dervid åtskilliga anmärkningar att fram-) ställa. Justitiestatsministern hade icke gif vit skäl för sitt tillstyrkande i frågan. Han bade sagt: lagen bestämmer gammansatt statsråd, men jag tillstyrker endast norskt. : Genom ett sådant förfaringssätt blir det för konungen svårt att öfverflytta det moraliska ansvaret från sig på ministrarne. Då det kom till strid mellan de unionella stadgarne och vår regeringsform, fick således den senare gifva vika. Hvad slutli gen hr Rydins reservation beträffade, fann: tal. den temligen skarp, och om den kom-: mit från utskottet, borde 106 i stället för 107 3 tillämpats. Äfven om alla reservaTTR ara