Aftonbladet – 20 april 1874, sida 2

hotade skogvaktaren, i det han lät sin stora, bruna hand i ett kraftigt slag nedfalla på Curlys axel; den spenslige gossen sökte att undkomma, men blef tagen rundt omkring lifvet och fasthållen som i ett skrufstäd; han sparkade och slog så mycket hans ben och armar förmådde; och skogvaktaren fann slutligen för godt att släppa honom lös. De Vigne, som vändt om på sin väg till motsatta stranden, kom med några raska steg fram till karlen och sade med fast stämma: Tag genast bort er hand, eljest skall jag gifva er lön för mödan att angripa ett barn. Sänk tonen litet, min gunstig herre, ty här är det jag som befaller, och jag ämnar utan vidare omständigheter taga er båda två upp till herrgården och ställa er tills svars för ert olofliga tilltag. Med dåessa ord lemnade den nu still full vrede uppbragte skogvaktaren Curly och intog en utmanande ställning framför de Vigne. De Vignes ögon flammade, blodet rusade upp till tioningarne, han utsträckte sin högra, senfulla arm ceh mötte skogvaktaren med en kraftig stöt i bröstet, en stöt så väl måttad, att den skulle gjört heder åt en Tom Seayers. Mannen föll baklärges, men reste sig med ögonblicklig hastighet och rusade vildt på de Vignre. Utan att ett ögonblick förlora besinningen eller låta sig af vreden bringas ur jemvigt riktade de Vigne åt karlens tinning ett krafrigt slag till sin verkan afgörande, ty som en fälld oxe föll han ned på marken. Han blef en lång stund qvarliggande orörlig på gräsmattan, och de Vigne började slutligen befara att han slagit ibjäl honom. Han gick fram, lyfte upp hans hufvud, gaf honom en duktig ssakning, hjelpte honom på fötter och uppma made den besegrade, sedan han åteakommit till full sans, att verkställa sin hotelse och åtfölja dem tillskerrgården: Bonghton : Tressilizns egendom, Weive Hurst, var ett gammalt, välbygdt och vac kert herresäte; -fegudem af dess antika ötps dö fog (ie Mg sarduies Aldrig