Aftonbladet – 17 april 1874, sida 3

modiga handelsbodar i husens bottenvåningar, men de gifva ej en gång en aning om det brokiga sydländska lif, som rörde sig här för blott ett år sedan. Samma öde har drabbat den stora Piazza Navona. Den var förut det, allmänna grönsakstorget, nu är det en vacker, steulagd och prydlig plats med marmorbänkar och gaskandelabrar. Både den och de kringliggande tätt bebygda qvarteren, för hvilka den är ett slags gemensam salong. ha vunnit derigenom, men det egendomliga har gått förloradt. Man kunde uppräkna ännu fere förändringar på ätskilliga håll, hvilka hvar för sig äro betydliga, men tillsammantagna ba låtit Roms utseende i det hela byta om karakter; vi vilja inskränka oss till att nämna en, hvars ovanliga verkan väl angår det inre mer än det yttre, men dock äfven i betydlig grad visar sig i detta. Det är förändringen af presterskapets ställning. Rom har icke utseende af en civilisaiionene ruin, som blott lifvas af munkprocessioner och genljuder af klockringning. Ännu ser man väl här ett större antal prester, abbeer, munkar och nunnor än i någon annan katolsk stad, men dä de i fordna dagar gingo med högburet hufvud såsom herrar, com angåfvo tonen, smyga de sig uu fram och söka görs sig så litet bemärkta som möjligt. Hans helighet påfven letver i frivillig fån geuskap inom Vatikanens murar och sätter ej sin fot i Peterskyrkan, ännu mindre utan för henne. De stätliga tågen, då ban gjorde sina nästan dagliga turer i vaga omkring på gatorna eller utanför stadsportarne, åtföljd af sidenklädda kardinaler och eskorterad af brokiga hästgardister, äro tills vidare inställda, På Monte Pincio ser man icke heller mer med röda strumpor utstyrda eminenser och monsignorer, åtföljda af prå lig betjening. Åka de ut, mitta de längt tillbakalutade i slutna vagnar, och kuk och betjening äro utan allt siags livr6. Någon enda gång kan man ännu möta munkprocexsioner vid ea begrafniog. Romarne sjelf. ve bliga då nästan nyfiket på dem såsom på någonting ovanligt. Och hvad har då kommit i stället? En prinsessa, den täcka Mar guerita, som åker sin dagliga middagspromenad i ett ekipage, hvilket liknar andra herrskapsvaguar, deputerade, som se ut som alla andra minniskor, marscherande soldater, trafik af brådskande menniskor, som sköta sina affärer, af arbetskärror och droskor, kort sagåt allt sådant, som man finner i hvarje hufvudstad och icke behöfvar reta till Rom för att få se. I stället för praktfulia kyrkofester, der påfve och kardinaler gäfvo tabläer för den tyst undrande folkmassan, firas nstiomalfester med faggbeprydda gator, deputationer och adresser, i stället för sjuaganåe och bedjsnde körer af munkar springa tidningsförsäljarna gata upp och gata ned och ropa Libertå, Popolo Ro mano och andra dylika ord, som man fordox. knappt nog tordes hviska, och medan kyrkklockorna doft högtidligt ringa till Ave Maria uppe i Peterskyrkan, ljuder ett Ver disk? operapotpourri från borgargardets mu sikkår uppe på Monte Pincio. Ser man nu efter, om till dessa föränåriovgar och förbättringar i de yttre förhålIandena finnas motsvarande i de inre, i be folkningens intellektnella utveckling, i hennes uppfattning af henner sociala och poli tieka ställning och uppgift, så märker man äfven der osekligen en olikhet mellsn förr och nu, men dock ingalunda så stor, som man kanske kunde ha väntat och ialla händelser mäste önska, Den 20 Sept. 1870 höll Victor Emwanuels arm6 sitt intäg efter en fem timmars kanonsd utanför Porta Pia, hvilken kanonad mer var en jublande segersalat på förhand än en verkligen allvarsam drabb ning mot något, som kurde göra allvarsamt motatänd. Med armån och konungen tågade an sy anda in; Rom blef från den 9 Okto ber rikets officiella medelpunkt och regerin gens säte. Men det är icke så lätt att med ans hoppa från ett förtryckt omyndighetstillstånd, under hvilket man haft en okuz nig, obskurantistisk munk till förmyndare. app på högsätet, der man i stället för att Isdas skall leda, och hvarifrån man skall gå i spetsen för rörelser, som äro den förntgå emde indifferenta orörlighetens follkomliga motsats, Sitter dertill ännu exförmyndares. om icke på stolen vid sidan, likväl i vråv bakom med händerna kliande under munk kåpan af Just och förboppnivg att vid tillfälle kunna fatta ett nytt och säkrare tag i nac cen på den för tidigt befriade Kasper Hauser, så kan ställningen vara temligen krisk, och det vill god och suvd natur samt kraftiga och dugliga rådgifvare till, för att nån med tiden må kunna bli värdig den plats, hvarpå man blifvit satt. Har: Rom sen sådan nwstur och sådane rådsifvare? Vi vilja hoppas det för dess egen ch för hela Italiens skull; ty ingalonda skall det bli någontisg af dem förutan. Rom sör väl i det hela icke samma intryck at modlöshet och förtryck som fordom, roma ren ser icke längre ut som blott paxsiv åskå are; men dikväl behöfver man icke vara här länge, förr än man märker, att rörelsen framåt icke är så djup och icke heller så ullmän, som man genast är böjd för att astaga, att en reaktionär underström går under den, ch att hinder, som det behöfs både tid och krafter att öfvervinna, uppresa sig för henne: Ett par af de värsta äro den stora oupplysta delen af befolkningen och det afsatta, nen iske afskaffade prestregementet. Den örra är en social Campagna, visserligen ned möjlighet att kunna uppodlas och göras roktbärande, men ännu likasom den verk iga Campagaan till största delen i hän lerna på dem, som se sin egen fördel i att välla den i samma lägervall, hvari den har egat i århundraden; det andra är en fiende huset, som icke läter förjaga sig, en svamp det nyresta timmerverket, hvilken botar tt genomtränga och förstöra det. Ser man på Roms pyaste hisioria, genområr alla de förtwviflada försök att förskaffa ig luft för det förqvätvande prestväldat. vilka medförde t. ex. rörelserna 1830, 1846 rid Gregorius XVI:s död, 1848, via mordet . Pellegrini Rossi, den konservative påfve: pinistern, införandet af den kortlitvade reubliken 1849 — minnes man det dofva, uUltjömt tilltagande missnöjet under det derpå öljande franska herraväldet, på hvilket äkta omare alltid tänka tilloaka med hat: och örbittring, så skall man tro, att alla vil oren för ett varaktigt bestånd för den nya rdning. som införlifvandet i Italien i Sepamber 1870 medförde, i fullt mått förefunes. Och läser man på den stora marmor. aflan uppe på Capitolinm, att vid folkomöstningen den 2 Okt. 1870 40,785 romerke medborgare röstade för och endast 46 not införlifvandet, borde man bli dubbelt ast i tron. Men betraktar man de verk iga förhållandena nu, och upptäcker ran, ut desse 40.785 romerske medborgare knappt Itgjorde hälften af Roms manliga röstbe ättigade befolkning, sö får man en förlimmelse af, att vägen icke ligger alldeles å ljus och jemn för Roms sjelfständiga utreckling och framåtskridande, som han borde öra. Omrörstningen dä var en humbug: epresentation, som nägorlunda passade ihop ned programmet för högtidligheterna efter let nationella partiets seger, men sannerlisen icka förtianade förevigas i marmor. och atv Unna nskin Go nn mA ID rr ARA Rn dk äre sata RR AL mg AA KR JOh cn VR ÖR. BR VR E Jr ST Aa mm fr fö ft i An RA RA AR OR NV KT AR OD Nn dd ww rn Ka