Aftonbladet – 16 april 1874, sida 3

vid pianot oeh dikterade för mig till partituret; i nästa rum voro två gossar sysselsatta med renoch utskrifning. Men sista eftermiddagen tröttnade ban och sade: Nu ska vi prata och roa osa! Men, kära Brendler, kom ihåg: i morgcon klockan 10 repetition och konserten på aftonen! Bah! B. är alltid så ängslig! Lita på mig, det ska gå som en dansl!Under tiden hade äfven Erik Drake kommit med för att hjelpa till; men Brendler var nu icke hågad. Drake kom från Auroraorden och var vid bästa lynne; anekdoter berättades vid glaset, uppsluppna intall lifvade sällskapet till löje, och först långt ef ter midnatt satte Brendler sig utmattad till pianot för att sluta sin ouverture; Drake tog sig en lur på soffan, sugande på sin 2locknade pipa, och jag intog min position vid partituret. Men Gad förbarme sig, hvad är detta för en koafys musik?s utbrast jag vid åhörandet af Breadlers förtviflade experimenter på pianot, Aldrig kan den duga!s En blick på Brendler visade honom blek som döden; der långa gestalten vacklace och ville falla af stolen. Ah! ah! jag förmår inte mer! Jag måste gå till hvila, annars dör jag på fläcken, och ännu återstår hela andra delen! Jag är nu i dominanten, ställ nu bara så till, att vi komma hem till tonikan igen, så vi få slut på djefvelskapet! Dermed kastade han sig på en tältsäng och insomnade genast. Der satt nu den stackars ynglingen, som på den tiden ännu varlångt ifrän sadelfast,och skulle skapa ouverturens andra del med gevomföring, repetition, eoda och reminiscens, ty Brendlers förtviflade påhitt var ej verkställbart! Och alltsämmans färdigt i blinken, och stämmorra sen! — Jag väcke Drake, som nu sotvit sig helt kry och stoppade sin morgonpipa. samt skildrade för honom 28 kernas kritiska ställning. Hum, hum, ja, det är omöjligt, fann äfven han. Låt oss bara göra en kadens på dominanten, som får bilda en öfvergång till den påföljarde kören. I stället för ouverture blir det, hm, hm, bara en inledning, men det kan inte hjelpas. dj Det var en blott nödmast, men infallet var godt och saken ordnade sig lätt. Kl. 8 kom fru Brendler in för att väcka sin man, men det gick ej så lätt: Eduard! Eduard lilla! vaknal Låt mig varal Mon herrarna vill gå! Ja, låt dem gå åt helvete! Omsider finge vi lit i honom. Hyggligt lefverne, vid gud! utbrast han skrattande: gofva i kläderna, och peruken på golfvet! Ett äkta musikantlif! — men ack, jag törs inte fråga — . Vi skyndade att trösta honom med den glada underrättelsen att den förhexade ouverturen så till vida var i ordning. Och nu gick allting för sig utan vidare puts. Den gången blef jag frälst, sade han; er aldrig gör jag om ett sådant spektakell Sådana tragikomiska scener voro dock ej sällsynta. Samma sak vid uppsättningen af hans andra snillrika deklamatorium Edmund och Clara. Men detta förstörde hans fina organism. Under sommaren 1831 skulle Ryno slutas, men redan i Augusti ändades Brendlers da gar, Dat är bekant att d v. kronprinsen Oscar på talangfullt sätt tillade operans felande nummer. I denna form uppfördes Ryno, men har sedan i många år varit nedlagd. Med vissa afkortningar i text och musik skulle operan med stor fördel ånyo kunna upptagas och borde det äfven. Brendler var äfven såsom menniska en sällsynt företelae: harmlös som ett barn, det älskvärdaste lynne, det ädlaste bjerta!