Aftonbladet – 16 april 1874, sida 3

XXXVILL Folklif och folkfröjd. Ryktet om den återkomne vinglaren — hvars bedrägerier och konkurs, så storartade de än varit, redan höllo på att förgätas i den bullrande verld, som oupphörligt törstar efter nya föremål för sitt intresse — hade spridt sig som en löpeld öfver hela staden, och den nyhetshungriga massan vrålade af förtjusning. Alla korridorer och förstugor närmast domsalöen voro packade af menniskor, bland hvilka de grymmaste tillmälen redan voro i omlopp om den olycklige. Också de, som förr förgudade den popu läre affärsmannen och som till största delen fått sina fordringar gällade, förglömde all tacksamhet mot den ädelmodiga dottern, hvilken af egna tillgångar betalte så mycket af faderns skulder, och utgjöto sin gälla öfver hela familjen, som fråssat på de fattiges medel och lefvat i öfverflöd, medan deras borgenärer knappt haft brödet för dagen, Kuuffas lagom, madam! Kläm hop korgen och stoppa den i kjolsäcken, den tar bara plats för folk, hväste en gammal hes sjögast, hvilken vi igenkänna såsom samme man, den der slungade sin blanklädersbait mot konsul Winkes salongsfönster. Dra in hakan, käring, och nubba inte fast den i mina axlar! Mäntro, nu 8 qvinfolken galna, när de ska få se vackre konsul Winke som frispektakel, förstås. Vacker fågel, ljus pojke! Han var för grof skurk till och med för Amerika, derför körde di hemen igen till värt laglösa Sverige, der rik går fri, men fattig man fälles