Aftonbladet – 15 april 1874, sida 3

Den förflutna veckan skall ej så snart glömmas, icke derför att att hon skaffade Malmöhus län en ny höfdiog och likväl ej förmådde skänka Sverige en ny verklig justitiestatsminister och kanske ej heller derför att hon tog ett litet steg till närmande mellan Sverige och Norge, så vigtigt beslutet om den nya mellanriks lagen än må vara, utan mest derför att hon lät svenska riksdagen bekräfta den grundsatsen, att gift qvinna bör hafva rätt att råda öfver hvad hon genom eget arbete förvärfvat. Det var den förflutna veckans största förtjenst och som länge kommer att i minnet bevaras, då kanske ingen mer tänker på hvem som den veckan var innehafvare af justitieportföljen och hvad landshöfdingen i Malmö då hette samt man måhända också glömt att det funnits en tid, då varu utbytet mellan Sverige och Norge försvå rats af tullsatser. Att man någonsin kunnat neka en menniska att råda öfver hvad hon genom eget arbete förvärfvat, torde ej sk snart förgätas, och att det var först den 11 April 1874, som svenska riksdagen tog ett, om ock litet, steg till en rättvisare och ädlare uppfattning af qvinnans ställning inom äktenskapet, är ej möjligt att förlora ur minnet. Hvad man dock skulle vilja glömma, det är att ännu i den förflutna veckan funnits svenske riksdagsmän, som arbetat mot denna rättvisare och ädlare uppfattning samt för det gamla barbariet. Men det är en sak. som egentligen icke har någon annan sida än den löjliga, och derför lönar det ej mö dan att gräma sig deröfver. Är det möj ligt att afbålla sig från skratt, då man t. ex. sitter och bör på den gråtmilda stämma, som förespår familjens och derigenom sam: bällets upplösning, så snart mannen ej längre får godtyckligt förfara med hustruns under arbete och omtanke sammanskrapade styf. rar? Kan sådant gifva oss anledning till annat än en riktigt lustig stund? Skola vi kanske också sätta oss och gråta för att hälla den gråtmilda stämman sällskap? Nej, sannerligen det är oss omöjligt. Ju mera stämman gräter, desto hjertligare skratta vi, ty det är icke blott skratt som väcker skratt: gråt kan äfven göra detunder vissa förhållanden, i synnerhet när grefve Carl Göran Mörner i Första kammaren är den som utför rollen af Jean-qui-pleure. Och ej heller kan man väl önska att vi skola gråta, när grefve Oscar Mörner i samma kammare fortfarande uppträder som Jean-qui rit? Tillsammans bilda de något oöfverträffligt tragi