Aftonbladet – 15 april 1874, sida 2

som, i förening med den bildning, om hvilken vi förut talat, kafva de karakterens och hufvudets egenskaper och den undervisniogsskicklighet, som en öfverlärare bör ega, är det väl gifvet, att han derjemte eger de djupgående studier i filosofi och det varma intresse för denna vetenskap, gom han behöfver för att med framgång sköta sitt öfverlärarekall i detta ämne? Vi tvifla tills vidare. Det är enligt vår tanke ett af de olyck ligaste misstag som kan begås, att på en lärares skuldror lägga en så tung börda som skyldigheten att undervisa i flere ämnen än han kan tillräckligt följa med och vara hemmastadd uti. Statskalendern har visserligen att bjuda på högst egendomliga grupperingar, både i fråga om ämnenas mängd och inbördes förhållande — till påseende rekommendera vi särskildt läroverken i Lunds stift —; men icke äro väl dessa efterföljansvärda exempel för den blifvande seminariianstalten. Redan af hvad vi förut yttrat torde våra läsare finna förklarligt, att vi icke heller kunna gilla komiterades åtgärd att sammanföra alla tre de främmande lefvande språk, som läsas i våra elementarskolor, till en grupp med blott en hufvudlärare till målsman. Vi kunna derför fatta oss mera kort om komiterades förslag i denna punkt. I samma mån som de främmande lefvande språkens ställning i skolorna förbättras, stiga med all rätt anspråken på lärarne och på undervisningen. Särskildt hvad de reala elementarskolorna vidkommer, måste naturligtvis de främmande språkens studium städse drifvas med stort allvar både i afseende på omfång och metod, enär dessa skolors alumner icke få klassisk underbyggnad. Tänker man närmare efter. så finnes i sjelfva verket intet skäl hvarför ej ett främmande lefvande språk skulle taga lika mycken lärarekraft i anspråk som ett klassiskt, om nämligen undervisningen skall skötas med samma omsorg i det förra som i det senare. Också har nya elementarskolan i Stockholm särskilda lektorer i franska och engelska, och då tyska lästes äfven i de öfre klasserna, fans lektor jemväl i detta språk. Äfven vid de öfriga svenska läroverken torde det höra till ovanligheterna, att samme person verkligen undervisar i alla tre dessa språk på högre stadium, ehuru de vanligen ställas tillsammans i pro! för läraretjenster. Vi kunna för vår del ej annat än på det högsta beklaga, att komiterade, i detta fall etödda på ett från k. ecklesiastikdepartementet meddeladt läs-echema (se noten ä s. 53), ansett sig böra, i sin gruppering af ämnena för profkandidater, som aspirera lektorstjenster, sammanföra franska, tysks och engelska i en grupp, ehuru de för öfrigt hvarken åt öfverlärare eller lektorer anförtro mer än högst två ämnen, då nämligen naturalhistoria räknas för ett. Men äfven om denna sammanställning verkligen skulle vara oundviklig, något som vi dock ej kunna medgifva, så följer ej deraf, att hon är lämplig eller oundviklig i seminariet. Af en not å sid. 45 finner man, att inom komitn uppmärksamhet fästs vid svårig heten att uti en (seminarii) lärares hand förena tyska, franska och engelska språken. i sammanhang hvarmed framhållits önskligheten deraf, att tyska språket kunde i de lägre klasserna ställas i nära förbindelse med modersmålet, helst enligt den nya skolorganisationen undervisningen i dessa tvänne ämnen måste bestridas af en lärare, Komiterade göra icke ens min af att förneka den nämnda svårigheten, men lägga icke heller tu strån i kors för att borttaga henne, ehuru hon obestridligen är af synnerligen maktpåliggande beskaffenhet. De, som eljest visa sig högst angelägna om att ej orsaka svårigheter att finna fullt lämpliga personer till öfverlärare ; som inse och erkänna, att den, som eftersträfvar grundligare vetenskapliga insigter, måste inskränka sig till en enda eller några få sammanhängande vetenskaper; som beträffande lektionen i lefvånde språk vid semi narieskolan ansett att man lättare skulle kunna finna fullt lämplig person för densamma, om endast tvä af de tre vid våra skolor upptagna främmande lefvande språken blefve dermed förenade (s. 50), draga iekei betänkande att här af samma person kräfva grundliga vetenskapliga insigter i fyra olika språk. Vi kunna nämligen ej ens låta den misstanken uppstå hos oss, att öfverläraren i tyska skulle få sakna djupa kunskaper i modersmålet. Men det är sant, vi höllo på att glömma skälet till komiterades åtgärd, och bäst hade det kanske varit, om äfven komiterade glömt det, ty det har i sanning en ringa tyngd. Då antalet kandidster, som för sin öfningsundervisning komme att välja modersmålet och tyska språket, torde blifva alltför stort för att kunna ledas af en öfverlärare, hvaremot antalet af dem, som valde franska och engelska, sannolikt blefve jemförelsevis mindre, hafva komiterade ansett sig böra föreslå ofvanstående fördelning af ämnena. Vi anse 088 ej ens behöfva upptaga detta skäl till vederläggning. Enligt vär tanke vore den enklaste lösningen af frågan att tillsätta en särskild ordinarie (eller extra ordinarie) öfverlärare, som finge till uppgift att leda öfningarna i tyska genom hela läroverket och derjemte vaka öfver språkundervisningen på detlägsta stadiet. Komiterade påminna sjelfva derom, att undervisningen i skolans lägsta klass både är synnerligen vigtig och förenad . med särskilda svårigheter, emedan lärjungarne gencm densamma skola införas i skolans ordving och arbetssätt, och de anse derför säväl skolana som kandidater nas fördel erfordra, att denna undervisning handbafves al en ordinarie lärare (lektor), som, jemte det att han hos lärjungarne lägger en god grund för deras kommande studier, kunde på samma område biträda öf verlärarne i deras handledning af kandida: terna Ett sådant biträde, tillägga komiterade, blir af synnerlig vigt med afseende på det nära samband, som vid undervisnin-gen i första klassen bör ega rum emellan : modersmålet och tyskan, så mycket mer svm dessa ämnen komma att skötas af särskilda öfverlärare. Enligt vår åsigt blefve den sist omtalade lärarens ställning ingalunda mindre apsvarsfull eller ansträngande än öfverlärarnes. Genom att gifva bonom samma förmåner och allmänna rättigheter, som desse komma att åtnjuta, kunde man jemväl lemna ett veckert erkännande åt den bland pedagoger mycket allmänt hyllade åsigten, att den första klassen är läroverkets svåraste och vigtigaste undervisningsstadinra. de På grund af hvad ofvan blifvit anfördt anse vi för vär del, att det vore bäst, om sominariets lärarepersonal komme att utsörag af nio personer: en lärare i pedagogik, som tillika vore öfverlärare i filosofi, samt åtta andra öfverlärare, nämligen en i kristendom (kanske bättre: teologi och kyrkohistoria), en i modersmålet (kanske rättare: uvordiska språken och derag litteratur), en i tyska, hvilken dorjemte skulle hafvå till uppgift att vaka öfver språkundervisningen i semivariiskolans lägsta afdelning samt handleda profkandidaterna på detta stadium, och som derför borde hafva ådagalagtli Otnanwa Inaglaetan Anh JAnslinhag omm mn