Aftonbladet – 15 april 1874, sida 2

PITT MISA MUÄRBHoEvvy å INJVAVV AVR HI Oe Men det finnes verkligen ett par omständigheter, eom kunna i första ögonblicket synas tala mot vär åsigt och för komiterades, och vi anse oss derför pligtiga att här söka gendrifva dem. Den ena — den som komiterade starkast framhållit — skulle då vara, att läraren i pedagogik redan i denna egenskap onekligen (?) får en svårare uppgift och en mer omfattande verksamhet än nägon af öfverlärarne, och att han följaktligen icke utan men för sitt egeatliga lärarekall kunde åtaga sig ledningen af öfnings-och proflektionerna ens i ett så litet skolämne som filosofisk propedentik. Mycket kunde vara att säga om detta komiterades axiom; här vilja vi endast anmärka, att i betänkandets fördelning af göromålen kunna och böra, i läroverkets sanna intresse och oberoende af den ena eller andra uppgiftens svårighe:, ganska väsentliga jemkningar göras. Sålunda bör läraren i pedagogik icke vara sjelfskrifven direktor. Befinnes han genom sin personplighet vara den lämpligaste dertill, så må han blifva det, och mä man då bereda honom den lindring i läraregöromflen, som är nödig för att han må kunna väl sköta sina direktorala åligganden. Han bör icke få till ämbetsåliggande att göra sina pedagogiska grundsatser lefvande i anstaltens hela verksamhet. De bästa grundsatserna i pedagogik och metodik böra få göra sig gällande bäde i det allmänna och det enskilda, men det är alls icke sagdt, att de representeras af pedagogen. Han skall icke heller ensam få på sin lott granskning af de uppsatser och afhandlingar kandidaterna författat, ens om detta äliggaude modifisras på det sätt, att öfver lärarne skulle biträda honom såväl vid utdelandet af ämnen för kandidaternas uppsatser (med afhandålingar skulle de enligt komiterades mening icke få taga någon be fattning) som vid deras granskning, och närmaste skälet dertill är, att han icke kan det, vore han ock den lärdaste och snillrikaste man i hela landet. Man påminns sig, att Järjungarne äro filosofie licentiater och kandidater, att ämnen naturligtvis, och hvarför ej företrädesviz, måste väljas på den speciella metodikens omräde. terstår således att hälla föreläsningar, 4 i veckan. samt månadskonferenser tvänne gänger i mänaden. Hvad de förstnämnda vidkommer, hälla vi visserligen troligt, att de till en början kunde komma att blifva mödosamma nog, i synnerhet om en ung och oerfaren föreläsare skall hålla dem. Men ätminstone eeminariikomiten tyckes påräkna att till pedagog vinna en både erfaren och kunnig lärare. I alla händelser blir kursen endast ettårig, bvarför det första ock mest påkostande steget ju vore fullständigt taget redan vid första årets elut. Pedagogens månadskonferenser två gåprger i månaden borde väl ej blifva mycket mer ansträngande än öfverlärarnes veckokonferenser två gånger i veckan, i synnerhet då dessa genom förhållandenas egen makt utan tvitvel få vida större betydelse och blifva vida mer ansträngande än komiterade synas hafva föreställt sig. Till allt detta kommer, att de filosofiska lärostundernas antaliseminariiskolan blefve mycket ringa, och att filosofien epligt den l; nya skolorganisationen får ett ännu anspråks:. lösare rum, än hon nu har, hvadan för pedagogen, som i alla fall mäste vara filosof, . målsmanskapet för detta ämne ej borde medföra något särskildt arbete att tala om. Af hvad nu yttrats framgår, att vi ejl heller kunna godkänna komiterades förutsättning. det läraren i modersmålet skulle hafva bättre tid än läraren i pedagogik att åtaga sig de filosofiska Jektionerna. Vida mer hotande för vår ksigt ser det ut, om man sammanställer två andra invändningar, som framstälts från olika håll. ena sidan påstår man nämligen, att läraren i modersmålet för att kunna med framgång sköta sina åligganden nödvändigt måste vara logiker, emedan han har sig ålagdt att upp rätthålla skolans mest formbildande änne (Claösop), och å den andra sidan heter det, att elementarläroverkens kurs i logik är så liten och så lättlärd, att hvilken bildad person som helst kan på kort tid inhemta densamma ech meddela undervisning deri, äfven om han aldrig skulle ha läst någon filosofi i skolan eller vid akademien. På den förra invändningen genmäla vi, att kunskaper i logik liksom ock i pedagogik och metodik m. m., men framför allt klarhet och reda i tanken, äro nödvändiga för hvarje lärare, särskildt för alla, som hafva att rätta uppsatser. Men det är stor skilnad emellan att kunna logiken så, att man mäktar bevaka hennes kraf i tal och skrift, och den intensiva och djupgående detaljkunskap, som kräfves af läraren. Då den föreställningen är ganska utbredd, att ett ämne är lätt för en lärare, i samma mån som det timantal han har att undervisa deri är litet, och det derför ligger makt uppå att kraftigt framhålla, det läraren, han må hafva få eller många timmar för sitt ämne, dock alltid behötver hafva grund lig bekantskap dermed och fortsätta sina studier deri, är det oss en glädje att kunna till stöd för vär mening anföra några ord af en framstående filosof, hvilken hade det varmaste intresse för lärarekallet. Gäller det, skrifver Kristian Claöson, i allmänhet om hvarje ämne, att läraren måste, om man för så säga, stå öfver detsamma, d. v. 8. att han, för att vara fullt förtrogen med dem, måste kunna se de satser uppifrån, hvilka hans lärjungar se nedifrån, så gäller detta i synnerhet om filosofien;... gäller det om vetenskapen i allmänhet, att han är ett system, i hvilket hvarje del först från det hela får sitt ljus, så gäller det allra mest om filosofien. Och är läraren sjelf ej fullt inne i sitt ämne, så kan han icke, och allra minst i filosofien, meddela någon undervisning deri åt andra. Man kan ej göra med någon del af filosofien, som mani vissa fall kan göra med ett historiskt eller ett botaniskt eller ett zoologiskt arbete, att man nämligen sjelf läser öfver för hvarje gäng och sedan ät lärjungen meddelar sin nyvunna kunskap. Men blott och bart för att kunna undervisa i logiken erfordras filosofisk bildning. Man må betrakta logiken säsom en till hälften utom den egentliga fiJosofien stående disciplin, hvilken såsom kanon för allt vetande lika mycket tillhör alla vetenskaper, så är det dock säkert, att denna kanon inom filosofien fär sin bevisning, Logiken såsom blott logik, d. v. s. såsom system af regler för tänkandet, må gerna ställas fristående från filosofiens system, Hvad logik är och hvarföre dessa regler äro just dessa, derpå kan dock blott inom filosofien svaras. Men den lärare i 1ogiken, som sjelf ej vet mera än dessa 1ogiska fakta (om vi så få kalla de i de van liga läroböckerna i logik uppräknade reg: lerna och termerna), hvilka han skall göra lefvande för sina lärjungar, han Jen ej vara en god lärare, Logiken står iskstän dig beröring med psykologien å den ena sidan och metafysiken, denna filosofiens kärna, s å den andre, att ej obetydlig kunskap ilå båda erfordras, blott för att känna logikenssi gränser., h Nu är här fråga om en lärarebildnings-n anstalt med lärjungar, som haft filosofient; till bpfvodstadiom vid pojversitetet. Vorejt det, fråga vi, skäl att jåta deras öfningaji aah munflaktianar da mi Hlitnga hnen RIK md mem as Ar EX MIL I i PX rr BRL rrr hot MM OO mm mt 3 pp Åh DR Då ch oh BA Om fr ä KH fö mu dPpPee Are a g 8