Aftonbladet – 14 april 1874, sida 2

Franska nationalförsamlingens permanenta utskott höll i torsdags ett möte un: der ordförandeskap af församlingens presi dent Buffet. Samtliga ledamöterne hade infunnit sig, och regeringen representerades af Broglie och Baragnon. Hertigen af Broglie uppträdde först och anhöll att, ehuru regeringen icke vore förbunden dertill, få afgifva några förklaringar om det af general Chanzy förklarade belägringstillståndet i Algriet, hvilket på åtskilliga håll väckt så mycken ond blod. Orsaken hvarför hertigen icke ansåge regeringen vara pligtig att afgifva några förklaringar om det nämnda belägringstillståndet vore den, att Algeriet är en koloni och att regeringen endast vore skyldig att underrätta utskottet, när belägringstillstånd proklamerades i ett franskt departement. Emellertid ville han af aktning för komitn gifva henne upplysning om saken. I enlighet härmed förklarade han, att de öfverdrifter, till hvilka de algriska tidningarna gjorde sig skyldiga, satte det allmänna lugnet i Algeriet i fara, och general Chanzy hade efter sitt utnämnande till guvernör hvar fjortonde dag hemskickat rapporter, i hvilka han ständigt yrkat att belägringstillstånd skulle proklameras. Det vore icke möjligt att lägga band på tidningarnas sjelfsvåld, enär de systematiskt frikändes af juryerna. Sedan någon tid hade general Chanzy yrkat att en särskild presslag för kolonien skulle utfärdas, och regeringen hade uppgjort förslag till en sådan, ehuru hon icke kunnat underställa församlingen den i anseende till de öfriga legislativa arbetena. Regeringen skulle kunnat modifiera juryinstitutionens tillämpande i pressmål genom ett dekret, men den hade föredragit att respektera den förbindelse, som förre inrikes ministern Beulå iklädt sig inationalförsamlingen, att icke dekretera någon förändring i det alg6riska regeringssystemet. Det nya municipalitetet i Algier hade varit föremål för häftiga anfall af tidningarna och då guvernören proklamerade belägringstillståndet, hade han tillgripit den enda utvä gen att hålla dem i tygeln. Regeringen gillade åtgärden och åtoge sig ansvaret derför. Lucet, republikansk deputerad för Algeriet, förklarade, att regeringen vore lagligen skyldig att underrätta utskottet, då hon ämnade förklara belägringstillständ. Dessutom vore general Chanzys order olaglig, för det första emedan guvernören icke af egen maktfullkomlighet kunde proklamera belägringstillstånd, och för det andra emedan motiverna för proklamerandet icke vore i enlighet med lagen af 1849. Algriet, liksom Frankrike, stode under denna lag, hvilken stadgar att belägringstillstånd endast kan förklaras i händelse af hotande fara. Lucet sökte derefter ådagalägga, att belägringstillståndet endast blifvit förklaradt till följd af en enda tidnings anfall mot municipaliteteti Algier. Denna åtgärd ansåge han för en fara, enär den kunde tilllämpas på hela Frankrike och fullborda undertryckandet af pressfriheten. Efter en liflig debatt om lagligheten af general Chanzys åtgärd förföll frågan, utan att leda till något beslut. Deputeraden Ducaing at venstern frågade, om det vore sant att påfven sjelf begärt, att franska fregatten Orenoque skulle aflägsnas från Öivita Vecchia. Broglie förklarade att regeringen icke er hållit någon dylik underrättelse. Det beslöts att utskottet skulle åter sammanträda den 23. Daily News korrespondent i Barlin berättar, att en liflig intrig pågår i hofkret sarnpa för att störta furst Bismarck. De uti intrigen medverkande äro konservative, militärpartiet och ultramontaner. Hufvudpersonen, åtminstone i passivt hänseende, är fältmarskalken Manteuffel, som om planen skulle lyckas, är viss att bli preussisk ministerpresident och tysk kansler. Åtskil liga personer, till hvilka kejsaren har förtroende, framhålla oaflåtligt för honom furst Bismarcks vacklande helsa och hans deraf härrörande oförmåga att leda riksdagen, De Roten derjemie, att han verkligen söker införa et parlamentariska systemet med motsvarande förminskning af det kungliga prerogativet, samt att militärlagförslaget, om det icke rent af förkastar, dock icke kommer att på länge antagas. Hel anledning häraf påstå de, att kejvarriket är hotadt med faror, som endast rask och djerf beslutsamhet kap förekomma. Duet är ovisst, till hvilken grad kejsaren låter påverka sig af denna clique; men han befianer sig i en sinnegförfatthing, uti hvilken den obetydli gaete orsak kan förmå honom till de allvarligaste beslut. Det säges, att ultramontanerna, som nu bekämpa militärlagförslaget, och som i sjelfva verket innehafva maktens vågskål i riksdagen, skola uu protoäja la gen, om fällmarskalk Manteuifel komiaer ij spetsen för affärerna. Planen åagftar föga mindre än et statskupp, och om den skulle: lyckas, kommer regeringens nuvarande kyrk. liga politik att förändras och ett fullständigt reaktionärt system att införas, i Om dessa planer till Pismaicks ktörtande verkligen varit sattai vårket, och den bitterhet; som inom hofkretsarne och junkerpartiet råder mpt furstkanslern, berättiga