Aftonbladet – 14 april 1874, sida 2

anspråkslöst, rum i våra läroverks högre afdelningar, hvarigenom anspråken åtminstone på läraren icke så obetydligt ökas. Det finnes ännu en kunskapsgren som icke är nämnd i skollagen, men i hvilken icke dess mindre hvarje lärare i svenska borde vara väl hemmastadd. Hvarje svensk provins har sin egen dialekt. Ej blott all mogens barn, af hvilka lyckligtvis rätt många inställa sig vid elementarläroverken, utan äfven ståndspergonernas medföra från hemmen ett talspråk, som är mer eller mindre färgadt af dessa dialekter. Vi hålla före, att läraren icke bör uraktlåta att söka borttaga alla sådana provin sialismer, som stå i strid med väårdadt svenskt språk. Men om så är, att jemväl denna uppgift i främsta rummet faller på läraren i moderzrmälet, huru skall han bäst lösa henne? Männe derigenom att han helt enkelt förlöjligar eller i bästa fall rät tar de dialekttalande gossarne och utdömer deras modersmål i egentlig mening, eller derigenom att han med noggrann känne dom om och ak ning för ifrågavarande all mogemlls Jagar — ty hvarje svensk dia lekt följer fullt ut lika roggranna regler som någonsin skrifspråket — gör sig reda för och, i den mån lärjungarnes gramma tiska insigter göra sådant möjligt, uppvi sar, hvari olikbeterna mellan detta och skrif språket bestå, Naturligtvis kan det ej vars vår mening, att hos läraren i svenska för utsätta noggrann kännedom om alla sven ska landskapsmål; det är nog att han ha! sådana studier, att han utan svårighet kar sätta sig in i hvilket som hälst af dem. Mer redan dertill fordras särskilda vetenskaplig: studier. Det är oss ett synnerligt nöje at här få vitsorda, det Sveriges universitets lärare i nordiska språken vid sin undervis Ding städse hafva öga äfven för den sven ske bondens modersmål. Vi motse ej den invändningen, att di profkandidaterna från universitetet medför nödiga insigter i alla dessa stycken, öfver läraren kan undvara dem, ty det vore et alltför orimligt påstående. Nej, om ej lärjungen skall vara öfver si! mästare, så måste den senare följa med sina ämnen och det i vida större utsträck ning och på annat sätt, än hvad som krä: ves i åtskilliga andra ämnen, hvilkas oför änderliga material genom många århundrsa den varit föremhkl för tusentals lärda män undersökningar. Vi borde yttra oss ännu vida utförligare om vi skulle fullständigt redogöra för d kunskaper en lärare i modersmålet bör eg: de studier han bör drifva. Vi kunde tal rätt mycket om de lexikografiska insigte af alla slag, som tagas i anspråk så väl vi läsningen af nordisk litteratur som särskild vid granskningen af svenska uppsatser; v dare om nödvändigheten för honom att eg jemförande språkstudier o. 8. v.; men Y anse det redan sagda vara nog för vårt är damål och tro oss nu ega rätt att fram ställa den frågan, om icke, åtminstone ui der nuvarande förhållanden, modersmåle jemte allt det öfriga, som skollagen hänfö till detta ämne, är tillräckligt för en man krafter, äfven under förutsättning att dess äro till och med ovanligt stora. Behöfd man rycka ett annat ämne ur sitt rätta san manhang, taga det ifrån läraren i pedagogil med hvilkens verkssmhet och studier de väl stämmer öfverens att undervisa deri, ft att dermed betunga läraren i modersmålet Så hafva komiterade gjort, då de fören: filosofi med svenska, och detta, ehur de sjelfva (s. 30) uttryckligen och utan spå af tvekan förklara, att modersmålets met dik måste anses vara sh vidt omfattande oc afvikasde från de främmande språkens (2c naturligtvis ännu mer från de öfriga ämn na:) att det inom seminariet fordrar sin egt målsman? .