Aftonbladet – 14 april 1874, sida 2

söringstid för att kunna dess mer egna sig åt icke endast vetenskapligt pedagogiska, utan ock grundliga fack-studier i dessa ämnen. I dem fortgår nu forskningen med brinnande ifver på vidt skilda håll, och äfven för skolan ytterst vigtiga resultat af dessa forskningar framläggas snart sagdt dagligen i böcker, broschyrer. tidskrifter och tidningar. Borde icke desslikes åt profkandidaternas ledning egnas en omsorg i förhållande dertill och vore ej t. o. m. skäl att om möjligt vid bestämmande af antalet öfningstimmar något afseende fästes på dessa omständigheter? Hvad nn frågan om ämnenas samhörighet vidkommer, så vore det utan tvifvel allra bäst, om hvarje ämne, gom anses och be traktas såsom ett skolämne, finge sin egen öfverlärare: att således kristendom, latin, grekiska, tyska, franska, engelska, matematik, fysik, naturalhistoria. historia och geografi samt filosofisk propedeutik finge hvar sin målsman. De för läroanstaltens ända mål minst upptagne kunde ju dels biträda de öfrige, dels åtaga sig något mera skoltjenstgöring, hvarigenom arbetskrafter och kostnader sparades. De minst ansträngande öfverläraretjensterna kunde till och med, om man t. ex. af sparsamhetsskäl så önskade, skötas af extra ordinarie öfverlärare. Förmånen af en sådan anordning ligger i öppen dag. Vi meagifva likväl genast, att ett så stort antal öfverlärare icke för närvarande kräfves. Det kan nog gå rätt väl an, att en är målsman för två samhöriga vetenskaper. Men hvilka ämnen böra då höra tillhopa? Enligt komiterades förslag blefve det endast öfverlärarne i kristendom samt historia och geografi, hvilka finge åtnjuta den ovärderliga förmånen att få bara hvar sitt hufvudämne, om nämligen de båda sistnämnda betrsktas såsom ett. På de öfriges axlar skulle läggas två eller tre ämnen, och det hampar sig så illa, att just hvad vi nyss kallade de nya ämnena blifvit sammanslagna med hvarandra eller med något af de gamla. Beträffande de klassiska språken blefvo vi till en början något öfverraskade af komiterades förslag att förena dem ien öfver lärares hand. Dessa språks förfäktara hal: förat städse yrkat särskilda lärareplatser för hvart och ett af dem, och vid de gamla gymnasierna fans alltid en lektor i latin (lector eloqventiz) samt en i grekiska, Bom dock jemväl hade målsmansskapet för det he breiska språket. Men då vi hafva åtekilliga bevis på att personer finnav som äro grundligt hemmastadda i begge; då deras metodik är ungefär densamma och tillika ganska utvecklad, och då slutligen i våra dagar just af fackmännen ifrigt yrkas att samme lärare bör undervisa både i latin och grekiska, anse vi oss sakna tillräckliga skäl att uppträda mot komiterades förslag i denna del. Hvad åter modersmålet och filosofi angår, torde samhörigheten vara minst sagdt tvitvel underkastad. I alla händelser kan det icke ådagaläggas, att filosofien såsom vetenskap står i närmare förbindelse med modersmålet än med hvilket gom helst af de öf riga språken. Ser man efter i K. M:ts stadga beträffande filesofie kandidatoch licentiat-examina af den 16 April 1870, så finner man det märkliga förhållandet, att filosofi och nordiska språk icke tillsammans ingå i någon enda af de många ämnesgrupper, i hvilka licentiatexamen får afläggas — en anordning, som visst icke saknar sina goda skäl. Den invändningen, att modersmålet och filosofi vanligen äro förenade i samma lek: tors hand vid elementarläroverken, anse vi här vara af mycket ringa vigt, huru man än betraktar henne. Det bör nämligen alltid först frågas, om denna förening är riktig och öfverensstämmande med läroverkens sanna fördel. Om så icke är, bör hon naturligtvis icke öfverflyttas till lärarebildningsanstalten, utan i dess ställe ändring ske i elementarskolans organisatiop. För öfrigt är det ingalunda afgjordt, att en ämfesgrappering, som passar för elementarläroverket, jemväl är i allo tjenlig för en lärarebildningsanstalt. Icke heller torde det anses nödvändigt, att en profkandidat på det högre stadiet har samme öfverlärare i alla de ämnen, som ingå i den grupp han valt; vi för vår del äro rent af böjda för den åsigten , att det i vanliga fall vore en förmån att hafva olika lärare i bestämdt olika ämnen. För denna ksigt gifvas verkligen goda grunder, hvarför vi fortfarande vidblifva henne, tills hon vederlagts af ännu starkare motskäl, Men det finnes ytterligare ett par invändningar emot komiterades sammanställning, och dessa äro så kraftiga, att komiterade synas ha bort låta dem inverka på sig eller åtminstone göra ett försök att vederlägga dem, innan de framkommo med sitt förslag. Det ena är, att öfverläraren i modersmålet, äfven om filosofien borttages, helt säkert! blir en af de mest betungade. Förstnämnda ämne erkännes allmänt vara skolans icke blott vigtigaste utan derjemte sväraste läroämne; det genomgår hela läroverket från den lägsta klassen till den högsta ä den reala linien såväl som å den klassiska och står dessutom på tillväxt inom våra skolor; metoderna för undervisning deri vexla otroligt och äro ganska olika på olika stadier — en hel mängd rent falska hsigter äro ännu rådande — och slutligen saknas ännu i denna stund fullt tillfredsställande läseoch läroböcker för nästan alla skolans stadier. Dertill kommer, att det i sjelfva verket omfattar flere sins emellan ganska olikartade kunskapsgrenar. Låtom oss se till hvad enligt nu gällande bestämmelser ingår under det enda erdet modersmålet. Igenom hela läroverket, och naturligtvis allra mest i de nedersta afdelningarna, måste stor uppmärksamhet egnas åt välläsningen. I den senast meddelade underläsninvgsplanen förl de tre lägsta klasserna lägges med all rätt mycken vigt på inöfning af de rik: tiga språkljuden och aktgifvande på beto-l ningens. Redan att kunna ställa sig denna enkla föreskrift till noggrann efterrättelse . är en ingalunda lätt sak för läraren. Det förutsätter, utom mycket annat, grundlig insigt i fonetiken, hvilken är nästan en hel vetenskap för sig. Vidare säger det sig sjelf, att af hvarje lärare i svenska kräfves noggrann och i detaljer gående kännedom om svenska språkets lagar; men att det icke finnes någon skungsväg till kännedomen om dessa lagar, torde nu mera tämligen allmänt erkännas. Dertill kommer läran om stilen, så väl den prosaiska som poetiska, och redan derigenom är läraren i modersmålet inne på ästetikens område, der han i alla fall ej kan vara helt och hållet obevandrad. På alla stadier af ele-l mentarläroverket kommer läsning af sveihsk litteratar och i de öfre afdelningarna skola lärjangarne erhålla sunderrättelser om för: fattarne till de valda arbeten, som läsas på de åt modersmålet anslagne timmarna. l Om denna läsning skall blifva fruktbärande, måste läraren ega speciella insig-: ter i litteraturhistoria och en omfattande l:; kännedom af sjelfva denna litteratur ochl: derjemte allmän humanistisk bildning och: kulturhistoriska studier. Ingen lärare kanl: inskränka sitt eget studium till de läro-! och läseböcker, som brukas i skolan: detl: rr agn ee a I RA RR ÅA a mr OA AO OL At Be rr OL RR CC MD mm mm mm tt och OD 2 ot hr