Aftonbladet – 13 april 1874, sida 2

nm Area, mm mm mm La. mk BL, HOTA Pjaktiskt prof för sökt lärarebefattning, om dyikt prof af den tillsättande myndigheten fordrades. Anstaltens normalstat skulle, sedan anstalten blifvit fullständigt utvecklad, One till 64,000 rdr, men om kostnaden för ett fullständigt, seminariiskolan motsvarande elementarläroverk derifrån afräknas, skulle kostnaden för lärarebildningsanstalten såsom sådan uppgå till 31,600 rdr. Anstalten skulle höstterminen 1875 börja sin verksamhet med en fyrklassig seminarilskola. fulltalig seminariilärarepersonal, en lektor, tre öfningslärare och en extra lärare samt tio lärarekandidater under första och tjugo under andra terminen; och skulle dess stat för detta år uppgå till 44,009 rdr, hvartill skulle komma, utom hyra för lokal och kostnaden för dess inredning, en summa af 5000 rdr att användas till första uppsättningen af bibliotek och undervisningsmateriel. Sedan frågan sålunda fått en grundlig utredning, och ett bestämdt organisationsförslag alifvit utarbetadt, såg sig K. M:t i tillfälle att, jemlikt den af riksdagen uttalade önskan, redan i år framlägga proposition om en lärarebildningsanstalt. Då K. M:t i allt bufvudsakligt anslutit sig till ofvan nämnda komitbetänkandes innehåll, har riksdagen ej skäl att klaga öfver ovisshet om huru det begärda anslaget kommer att användas, i fall det beviljas. I anseende till förevarande frågas stora betydelse är det vår afsigt att meddela en utförlig granskning af komiterades förslag. Då likväl denna tidnings utrymme alltför mycket skulle tagas i anspråk, om hela vår framställning skulle här intagas, mäste vi nöja oss med att nu gifva några korta anptydningar om våra frän komiterades afvikande äsigter vidkommande några vigtigare punkter och närmare belysa endasten, näm ligen den, som allra först komme: att tilllämpas. Måhända blifva vi i tillfälle att på annat sätt delgifva allmänheten äfven den återstående delen af vår uppsats. Först vilja vi likväl uttala vår enskilda tacksamhet för komiterades samvetsgranna och omsorgsfulla arbete och vår glädje öfver att kunna i både mänga och vigtigs fall instämma i deras meningar och förslag. Den synnerligen lärorika öfversigten at hit tills vidtagna åtgärder för lärarebildningen, granskningen af dessa åtgärder liksom ock komiterades eget förslag visa tillräckligt, att inom komitn funnos krafter, svarande mot den icke lätta börda, som blef henne pålagd. Om komiterade likväl ej fuallständigt lyckats i sin uppgift, så bör detta i sanning ej väcka undran, då det ej var fråga om nägonting mindre än att skapa en ny hittills i vårt land okänd institution, hvadan de ej inom landet hade nkgon positiv er farenhet såsom ledning för sitt omdöme, och då de ej häller i någon af de utländsk: anstalter, om hvilka de genom tvänne at komitnas medlemmar togo kännedom, egdåe ett verkligt mönster, som de kunde, under iakttagande at vårt lands olika förhål landen, följa och efterbilda. Enligt vår mening utsatte sig komiterade derjämte i alldeles oträngdt mål för faran att göra missgrepp, derigenom att de iniäto sig pt ett slags reglementerande i vissa detaljfrågor, i hvilka man icke behöfver och icke bör på förhand lagstifta. Vi tänka härvid särskildt på föreskrifterna att läraren i pedagogik skall hålla månadskonferenser tvh gånger i månaden och öfverlärarne veckokonferenser två gånger i veckan samt på senare delen af följande instruktion: För att kunna sätta sin undervisning i samband med det praktika skolarbetet, måste läraren i pedagogik så mycket som möj ligt närvara vid undervisningen i seminariiskolan, men de anmärkningar, som han med afseende derpå ansåge sig böra göra, borde han ej framställa omedelbart till den lärare eller kandidat de gällde, utan till rektor, vedirbörande öfverlärare eller seminariikollegiet. Bland de anmärkningar af större betydelse. hvilka vi ansett oss hafva skäl att framställa, avgår en det rent teoretiska elementets — fackkunskapernas — förhållande till det praktiska ilärarebildningem. Naturligtvis framhålla komiterade med eftertryck, att lärare måste ega tillräckligt insigt i de vetenskaper, hvari de hafva att undervisa; men de förutsätta, att äfven profkandidaterna redan före sitt inträde iseminariet vumnit all nödig fackbildning. Den insigt, om hvilken här är fråga, heter det, måste vara praktisk, d. v. s. angå ändamålet för lärarens verksamhet samt rätta sättet att använda nämnda kunskaper vid lärarekallets utöfning. Vetenskapligt pedagogiska studier, auskultation och öfniugsundervisning äro egentli ligen de enda vigtiga medlen för befordrande af praktisk lärarebildning. Ur denna grund Ksigt förklaras ock det märkliga förbållan det, att komiterade ingenstädes yrka några bestämda kompetensvilkor för erhållande af öfverlärareplatserna: seminariikollegiet föreslår hvilka det vill, och Kungl. Majestät utnämner hvilka honom täckes, Komiterade förutsätta naturligtvis, att inga andra personer skola komma i fråga än sådana, hvilka ega stora kunskaper och ovanlig lärareskicklighet, men att döma af de ställen, på hvilka i förbigående talas om egenskaperna hos anstaltens tjenstemän, anse komiterade lärdom vara mer af nöden för seminariiskolans lektorer än för öfverlärarne. Vi för vår del vilja ej gerna vara med om en sådan boskilnad mellan fackkunskaper å ena sidan och vetenskapligt pedagogiska studier samt auskultation och öfningsundervisning å den andra. En äldre komite med samma uppgift, som var förelagd den, om hvars betänkande nu är fråga, har visat, att den filosofiska doktorsvärdigheten (följaktligen i ännu mindre grad den nya filosofiska kandidatvärdigheten) aldrig varit nå gonting enkom och uteslutande för elementarlärare beräknadt; denna komitg menar rydligen, att de kunskaper, som fordras i den filosofiska graden, väli omfattning, men icke nödvändigt till sin beskaffenhet för öfrigt motsvarar hvad en elementarlärare behöfver, då han tillträder sin befattning, För vår del anse vi bevisadt och ostridigt, att detta gäller och ännu länge måste gälla åt. minstone i afseende på en del af ämnena i den filosofiska graden. Också äro vederbörande läroverksstyrelser pligtiga att vid bedömande af lärareprof fästa afseende gåväl vid de ådagalagda insigterna vid som lärareskickligheten. Antagligen har det dock icke varit komiterades afsigt att göra en så sträng skilnad emellan den rent teoretiska och den praktiska delen af lärarebildningen, sem deras sätt att uttrycka sig gifver anledning att misstänka. Måhända tro de som vi, att saken kommer att i goda öfverlärares händar reolara giv sialf: man då får natnnlistes