Aftonbladet – 10 april 1874, sida 3

manliga ansigte, som Viola nu med bäfvan skärskådade. Ändtligen rådde lampans sken, och den förskräckta flickan upptäckte nu ett mörkt, småkrusigt hår, ett par djupt liggande ögon, en blek, sjuklig hy och ett yfvigt. svart skägg. Med fasa tänkte Viola på möjligheten att ha uppväckt någon förrymd däres kärlek, och att der var en sådan olycklig, hvilken nu — sågom han trodde obemärkt — sökte uppsluka hennes egen bild. nnu en gång vågade bon en skärsködning, men nu grundligare än förut. Ansigtet hade ändrat ställning och fått en bättre belysning. Viola uppföngade en blick ur degsa djupliggande ögon, hon tyckte sig igenkänna denna ädelt formade panna och näsa En blixt flög gexom hennes själ, en aning, en förfärlig tanke. Hon visste icke hvad hon gjorde, hon gaf till ett anskri och ryckte ett häftigt tag i klocksträngen. Det spionerande ansigtet var försvunnet, Viola rusade upp under förskräckelsen. Är det möjligt? hviskade hennes tankar, ty hennes läppar voro förstummade. Lefva vi i undrens tidehvarf! Drifver någon gäck med mitt förakt för spökverlden? Svart hår, svart skägg! Nej! Nej! Det är ett afskyvärdt gyckel!Hennes kammarpiga kom yrvaken in och frågade hvad som var på färde. Ingenting, kära Ulla! Gå och lägg dig igen, min snälla påpassliga flicka. Jag satt och somnade vid skrifbordet med klocksträngen af en slump .i handen och vaknade i Min egen ringning. Förlåt mig, kära al När tjenarinnnan gått, skyndade Viola till en byrå och ryckte med feberaktig ifver upp en läda, i hvilken hon förvarade några bref. Med skälfvande händer förde hon den mystiska skrifvelsen tillhopa med ett af brefven. Dessa slängar på ordet Viola, detta egendomliga F och H. Der hade hon dem ju! Viola höll handen för sitt bultande bjerta, i (Forts.)