Aftonbladet – 10 april 1874, sida 2

STOCKHOLM den 10 April, En af de vigtigaste bland de frågor, som föreligga till afgörande vid innevarande riksdag, är den rörande ordnandet af skogshushållningen, för hvars behandling ett särskildt utskott af kamrarne tillsats. Den första frukten af detta utskotts arbeten har om visat sig i det utlåtande, innefattande förslag till ändringar i vissa 82 af 24 kap. strafflagen, om ansvar för skogsåverkan, hvilket afgifvits med anledning af några i andra kammaren väckta motioner. Detta förslag afser hufvudsakligen, att tillgrepp växande skog, deri äfven inbegripet rig, gren, näfver, bark, löf, bast, ällon eller nötter, äfvensom tillgrepp af vindfälle eller annat sådant, som ej till bruk upphugget eller bereåt är, eller växande gräs eller torf, skulle, der värdet öfverstege fem riksdaler, anses och straffas sågom snatteri eller stöld, men deremot dylikt tillgrepp till ett värde understigande nämnda belopp, bestraffas såsom åverkan. Förslaget stöder sig på den länge inom lagstiftningen såsom riktig erkända åsigten att skogsåverkan, der den innefattar olofligt tillgrepp, rätteligen bör betraktas och straffas såsom annan tjufnad, hvilken åsigt funnit ett uttryck såväl i norska strafflagen af 1842, somien af svenska riksdagen 1853—54 till K. M:t afiåten skrifvelse, i motioner till 1855 års skogskomites betänkande äfvensom i dess förslag till lagbestämmelser i ämnet, samt likaledes i motiven till den för ordnandet af skogsförhållandena i Norrland 1868 tillsatta komitns betänkande, ehuru den samma, med afseende å rättsbegreppets bristande utveckling i detta fall, bibehöll oförändrade den nu gällande lagens straffbestämmelser för skogsåverkan. Utgående från en liknande uppfattning har hr Asplund, med hvilken ett par andra af ledamöterna från första kammaren förenat sig, till utskottets betänkande afgifvit en reservation, tillstyrkande en skrifvelse till K. M:t, hvari Riksdagen skulle — med tillkännagifyande af sin ksigt, att, der någon å annans mark olofligen fäller växande träd, i uppsåt att det sig tillegna, sådant bör anses och besvraffas säsom stöld eller snatteri — anhålla, det K. M:t täcktes låta utarbeta och för näst kommande riksdag framlägga förslag ej mindre till lagförändring i sådan syftning, än äfven till de flere förändringar, som i anledning deraf för öfrigt anses nödiga. Grundsatsen att skogsåverkan, såsom innebärande en förbrytelse mot eganderätten, ur rättslig synpunkt bör uppfattas varande lika straffvärd som annan tjufnad, synes således vara fullt erkänd, hvaremot man från vissa håll tyckes vara rädd att gifva den sin tillämpning inom lagstiftningen, derför att allmänna omdömet, särdeles i de orter der skogsåverkan oftast förekommer, ingalunda stämplar den såsom tjufnadsbrott. Ehuru det i allmänhet eger sin riktighet att lagen bör hafva sin grund i det allmänna rättsmedyvetandet och att den derför utan löper fara att af detsamma betraktas såsom orättvis och drakonisk, torde det dock vara för mycket begärdt att lagen genom allt för lindriga straffbestämmelser bidrager att underhålla en för klemig uppfattning af ett verkligt brott och hardt när uppmuntrar till ideliga upprepanden deraf. Snarare tyckes det i sin ordning att lagen genom att hänföra skogsåverkan, liksom hvarje an nan förbrytelse, under sin rätta rubrik, skulle kunna rätta den villfarande uppfattningen af detta brott mot eganderätten så som mindre straffvärdt än andra dylika; och vi hafva hört skogsegare från Norrland bestämdt förklara att den slappa lagstiftningen har stor, om ej till och med den största, andel i den missaktning för andras egendom, som i detta fall gör sig gällande. Enligt vårt omdöme har derför särskilda utskottet handlst klokt, som i spetson för sina lagstiftningsåtgärder till befordran af bättre skogghushållning, satt bestämmelser afsedda till skogens skydd mot en i allo brottslig afverkan hvarför riksdagens bifall till densamma ock synes oss önskvärdt. Vid den fyra timmar långa debatt i frå gan, som i går afton egde rum i Andra kammaren, framstäldes flerehanda anmärk ningar mot utskottets förslag, dels såsom alltför strängt, dels såsom till sin redaktion mindre lyckligt, och föranledde dessa dess kterremitterande. Skulle Första kammaren, der ärendet i morgon förekommer, komma till sammwa slut, är det knappt troligt att utskottet hinner utarbeta något nytt förslag, så beskaffadt att det kan tillfredsställa de olika Bsigterna i frågan, hvilken således ännu en gång kommer att förfalla, hvarigenom skogsegarne i vissa örter fortfarande förblifva hemfallna åt främmande Bverkares nåd eller onåd. Denna sak är dock sådan. att ett åröjsmål är förkalppadt med verklig fara, ty fruktan för att skogen skall sköflas af åverkare förmår mången skogsegare, som eljest vill väl vårda sin akog, att sjelf i grund nedhugga den. Och iörsta vilkoret för att staten skall knuana anbefalla några åtgärder rörande enskildes hushällning med siva skogar torde väl vara att de skyddas för sköfling af andra.