Aftonbladet – 8 april 1874, sida 3

FRES SERAE KFO ne vud. Den rasande tjuren störtade biödande till marken. Efter några ögoublick var det väldiga djuret en liflös massa... Viola var en för hurtig qvinna för att svimma, mer hon låg der dödsblek af förskräckelse. Med ett par kraftiga tag i betslet hade den: räddande skytten ryckt ridhästen upp på benen, medan hans följeslagare med en lånrg björkbånge, som befanns i närheten, afvärjde allt närmande af springarens hofvar till den fastkedjade ryttarinnan. Nu hjelpte de båda herrarne artigt och försjgtigt den unga flickan upp på benen, i det de med ömhet och oro frågade om hon skadat sig. ; Viola hade med nedslagna ögon öh Ya turlig blyghet för sitt generade lige motgit den Nalp, som räcktes hennoe de välkända röster, som nådde Tv, pen Vid vände hon under outes Mos öra, sina. blickar me ;sug hänryckning ; —-o;5 gen gråskäggige man, hvars nänder omfattade hennes egna. Farbror Blubm! Farbror Arthur Bluhin! utropade Viola, i det hon stirrade på sin räddare. Tror du inte att jag känner igen dig, trots det gråspräckliga stora skägget. Ack! Dina ögon glömmer jag aldrig!Viola, min lilla älskling Viola! stammade Arthur Bluhm utom sig af rörelse, i det stora tårar skimrade i de själfulla ögorr Hvilken glädje, att du känner igen mig ! Den unga flickan låg en lång stund vid den trogna vännens bröst. Det föreföll henne som om allt, hvilket sedan hans afroBa passerat, endast varit en ohygglig dröm, ur hvilket hon nu Jångsamt uppvaknade.. Förskräckelsen nyss, den kritiska belägen-het, i hvilken hon befunnit sig, i förening med den häftiga glädjen straxt derefter, allt sammanlänkande sig, för att besegra den viljestarka unga qvinnan. Viola föll i en stilla gråt, men hon gömde sina tårar vid len bepröfvade vännens bröst, ty hon kände iksom i luften, att det var Ejnar, som anlars skulle ha bevitnat dem.