Aftonbladet – 8 april 1874, sida 3

vore nog för att ej förnämt förkasta den. Man får ej bedöma den praktiska medicinen efter Iforsköingarna vid dissektionsbordet eller mikro. fFlskopet. Olycklig den praktiske läkare, som i I sjukbehandlingen ständigt vill vara sträng ve I tenskapsman.; men olycklig den som vid sjuk-I behanalingen ej är vetenskaplig. Skilnaden här : I emellan är oerhörd, ty en sträng vetenskapsmanblir man vid uppställande afnaturlagarne, I vid konseqvensernas dragning etc., men detta jär en själsverksamhet af högre, men sekundär ;lordning; denna kan dock ej ännu på länge er-Inås för den del af medicinen den minst utredda — som kallas terapi eller sjukbehandålinIgen. Vetenskaplig, både kan och bör man dock I vara. Det ha också alla visat sig vara, som ; linfört och rekommenderat den nya koppbehandingen; ty de ha stödt sig på ett vetenskapligt , I faktum, nemligen parasiter som sjukdomsorsak, .Joch de söka bota sjukdomen genom parasitdöI dande medel. . 4) Jag har icke allenast sjelf haft någon liten J erfarenhet, uten ock anfört 8 auktoriteter för den nya koppbehandlingen. som jag enträget anhåller måtte af hrr kolleger grundligt pröfvas — Jutan fruktan för att från ett visst håll derför ) kalfatras; hvad gör det — det kunde ju hända (ja. det skall hända!) att en och annan räddas derigenom från döden, att hundradetals hindras från smittan. — Det är med det största obehag jag här måste beröra en den fulaste insinuation, som förekommer i Utgifvarnesartikel för den 2 d:s, deraf läsaren ovilkorligen måste få den tron, att deaf mig anföråsa avktoriteterna äro lidel -obskurapersoner. För det första är begreppet obskur mycket relativt, ity att det kan alla en person blott derför att hån ännu ej är lrättvisligen bedömd, och omvändt, att en person, som är en obetydlighet, kan ha fått ett stort namn på orten. mellertid vill jag till de 8 namnen lägga följande 12 namn på personer. som mycket användt och prisat den nya koppbehandlingen: Tardieu, Cersoy, Audboui: Schröder, Kounigne. Hjaltelin, Moissenet. Löffler, Zilzer, Roth. Cahenki och Declat. hvilken ungefär år 1868 egentligen var den förste som, fastän privatpraktiker, använde karbolsyran motsmittkoppor. Hvad jag af personlig kännedom eller litteraturen veta. röra de flesta af dessa af mig angifna 20 namn äldre och medelålders läkare med offentliga platser i de flesta fall.:och icke mindre än 4 (kanske flera?) äro fakultetsprofessorer och klinikchefer! Något förtroende böra vi väl derför egna uppgifter, som komma från dem. Allalemna de luppgifter om behandlingen af kopporna underde senare årens svåra epidemier, och i allmänhet kan ej nog prisas de nya medlens kraftiga verkan. Att de ej alltid visa sig verksamma (hvilket de för att antagas af stränge vetenskapsmän borde ba gjort). är visst sannt, men torde den ringare framgång dermed, som ett par läkare erfarit, hafva berott på felaktig behandling, kanske ock på olämpliga koppsjukhus, der giftet ej kunnat på grund af bristfällig ventilation etc. tillbörligen aflägsnas. Här är det sannolikt, att uytt gift ständigt återigen inkommer i kroppen, hvarför luftiga baracksjukhus eller privatbostäderna måste anses lämpligare för erfarenhetens vinnande. Förutom de förut i min broschyr omnämnda invärtes medlen mot smittkoppor kan jag ytterligare anföra trenne andra, som äfven äro parasit-dödande och som särdeles mycket berömmas för en tydlig och kraftig verkan. nemligen sublianat (Kounigne), svafvelsyrlighetslösning (Hjälte: lin) och liquor Labarraque (Moissenet). pecielt uppgifver Hjaltelin (å Island), att af alla de 21 sjuka, hvaraf 6 med sammanflytande svåra koppor, ky behandlades med svatvelsyrlighet, ingen enda og! 5) Huru ser man ej dagligen, att ett stort antal läkemedel förmå bota eller lindra sjukdomar — utan att dock den -stränga vetenskapen hvarken infört dem elier kan förstå deras verkan! Huru veta vi ej, att de allra flesta läkemedel först kommit till användande (ofta afren tillfällighet) genom endast några få erfarenhetsrön, och att de, såsom t. ex. fallet var med kina, kunnat i sekler användas, innan den stränga vetenskapen börjat befatta sig dermed! Den praktiserande läkaren skall vara kritisk, men får ej vara hyperkritisk; han, som dagligen ser och hör lidanden och oro, får sannerligen ofta ej lof att vänta med användandet af ett medel, till dess den stränga vetenskapen bekräftat dess nytta: tusenden af patienter skulle under tiden hinna att både lida och dö. Ett slående exempel ha vi uti prof: Afzelius betänkligheter emot vaccinationen; hvars nytta han ansåg först efter en mansålderkunna strängt vetenskapligt bekräftas... Men detta frågade den energiske-dr Munck af Rosenschöla ej efter, utan fick ändå vaccinationen införd i Sverige. Utan tvifvel skall vår tids forskning inom vida kortare tid ha tillräckliga bevis för den tiya koppbehandlingen, hvars allmänna införande man Jå med glädje skall helsa. ; De stöd jag haft, för att så allvarligt kunna rekommendera den nya metoden. ha varit följande: att ett så stort antal praktiserande läkare intygat, att koppsjäkdomen genom de parasitdödande medlen blir förvånande kort och lindrig, ofta formligen afbrytes (hvad jag i flera falliakttagit) och dödar i betydligt färre fall; att personer, som utsatt sig för smiltkoppgiftets inverkan, i allmänhet gå fria för sjukdomen, då inoch utvärtes preservativer (synnerligast karbolsyra, svafvelsyrlighet och ättiksyra) begagnats hvad jag i många familjer kunnat bekräfta; att 0oze (professor i terapi), Stiemer och Richer, svm användt kina, sett så konstanta och lysande resultater, att de nästan vilja ställa detta medel vid sidan af vaccination; att Besnier, (en af de förnämsta. koppläkarne under epidemien 1870 i Paris) med karbolsyrebehandling ej förlorat mer än ett par fall utaf sina talrika koppatienter, en erfarenhet, som Declat m. fl. också uppgifva sig hafva gjort; att ändtligen utaf de 15 fall af sammanflytande Kokpor som ögonskenligen voro dödliga och hvilka Chauffard öm ediatri), Donuillard, Audhoni och Hjaltelin behandlat med karbolsyra eller svafvelsyrlighet. endast 2 aflidit — ett resultat, som ingen koppbeland. ling förat lemnat! E 6) Jag måste på det bestämdaste bestrida hrr -Utgifvaresinsinuationer; att deh rekommenderade-dosen af karbolsyra är farlig att taga eller. att kina-dosen är för svag för att vara verksam; detta vet hvarje praktiserande läkare nu för tiden. Karbolsyran kan utan fara t: till 1—1,; gram dagligen en eller annan vecka. ja månad; kan till och med tagas af somliga ända till 3—4 gram dagligen. Att gifva mer än 2 gram kinin dagligen kunde blifva ganska farligt; doser på 35 centigram dagligen kunna ej anses alldeles overksamma, då det gäller att döda inträngande smittämnen innan de hinna mångfaldigas. Dessa äro de kinadoser, som jag rekommenderat, hvilket tydligen synes af det å sid. 48 i min brochyr meddelade receptformuläret. Detta upplyser också närmare om hvad grupp af kinapreparat (bark, rot, salter etc.) som å sid. 47 med den allmäpna benämningen china utmärkts. Fastän rättast skulle varit att det stått kinin eller kinasalt o. d., så kan min mening af de båda sidornas innehåll ej missförstås. Karbolsyran är visserligen ett gift, men de af mig rekommenderade doserna endast för amfibier, tuppar, lurdar, ete., hvilket hrr Key och Retzius också skulle ha vetat, om de gifvit sig lugn och tid till att ögna i det af dem citerade Archivet blott en minut längre. Alia läkemedel äro gifter, om de tagas iför stora doser; sålunda kunna ättika, soda, kina, ja ämnen sådana som socker bli gifter, t. o, m. starka gifter, som man ej ostraffadt använder. 6) Beträffande ändtligen hrr Utgifvaresdermatologiska forskningar för att uppsöka citater till fördel för deras mot den nya koppbehandlingen fiendtliga sträfvanden, så är det mig en sorglig pligt att afslöja ett par förvrängningar, som de utgifvit som senningar — så mycket fulare och skadligare, som de af deras ställning i härvarande fakultet i allmänhet anses skola ingifva förtroende. Må enhvar döma; det står i Aftonbladsartikeln, att referenten i Archiv f. Dermatologie u. Syphilis angående den ifrågavarande kurativa behandlingen och alla uppgifterna derom smedelst beledsagande utropsoch fråge-tec ken reserverat sig mot dessa anföranden. Kan någon tro annat, än att referenten här skulle ha dragit alla uppgifterna i grundade tvifvelsmål. Men naken är helt annorlunda; det finnes i ds 4 sista årgångarne 9 refererade afhandlingar om den nya koppbehandlingen; och huru många afhandlingar har referenten ansett sig böra förse med frågeeller utropstecken? Jo A lsäger fyra); men dessa tecken gälla här endast vissa öfverdrifna förhoppvingar, aldrig metoden sjelf eller dess verkliga utsigter. Nej, referenten har tvertom visat sig ha förtroende för behandlingen, i det han t. ex. under en afhandling om tarhal