Aftonbladet – 2 april 1874, sida 3

tensvilkor ior ansökan itöreskriina akademiska lärdomsprof ej tillfyllestgörande. Äfven sedan det s. k. profåret tillkommit, såsom en borgen för sökandes pedagogiska kunskap och erfarenbet, qvarstå de särskilda ansökningsprofven. Men vid tillsättning af folkskolelärare-syssla gäller godkänd afgångsexamen från seminarium såsom i allo tillräckligt, teoretiskt och praktiskt kometensprof. Visserligen eger skolstyrelse, innan örslag uppsättes, att förelägga de sökande läseprof, hvilket bör fullgöras genom undervisning i den skola, der befattningen är ledig, under en eller högst tvenne dagar. Förutom att sådan åtgärd ej lär ofta förekomma, torde det Däpper ligen i allmänhet kunna förutsättas, att folkJvlestyrelsen till fullo eger den för profvets bedömande nödiga insigt. Om det nu är regel, att afgångsexamen från seminarium får, inom sitt område, motsvara samtliga de examina och prof. hvilka fordras för anställning vid elementarläroverken, så är det naturligtvis så mycket vigtigare, att denna afgångsexamen ordnas 2 ett sätt, som medför största möjliga säkerhet för den blifvande folkskolelärarens duglighet för sitt kall. Månne nu i fråga varande examen verkligen blifvit på ett tillfredsställande sätt inrättar Vid besvarande af denna fråga erbjuder sig osökt en jemförelse med afgåvgsexamen från ett annat slags offentliga läroverk, nemligen elementarskolorna. Visserligen medför afgångsexamen från fullständigt elementarläroverk omedelbart kompetens till vissa befattningar, men hvilka äro af mera underordnadt slag och — om än högre ställda å rangoch titelskalan, än tjenster vid folkskolan — väl sällan eller aldrig på det sätt sjelfständiga, ledande och med egen ansvarig och ansvarsfull maktutöfning förenade, som de så ytterst vigtiga, ehuru minåre förnämliga, folkskolelärarebefattningarna. I öfrigt och hufvudsakligen innebär afgångsexamen från elementarläroverk vilkor för vid universitetet eller epecialskolor fortsatta etudier och enom dessa förberedda examina. Om man nu rågar, huruvida dessa tvenne ändamål, som äro afgångsexamen från elementarläroverken föresatta, påkalla en större omsorg om en god an ordning af samma examen, än den som, med af: seende å beskaffenheten och vigten af en folkskolelärares verksamhet, bör komma afgångsexamen från seminarierna till del, så lär svaret böra blifva nekande. Ty, hvad först angår afgångsexamen från elementarläroverk, såsom grundläg gande kompetens till vissa lägre civila befattningar, kan det omöjligen aktas för mera vig tigt. att den, än att afgångsexamen från seminarium som grundlägger kompetens till folkskoleläraretjenst, är inrättad på ett sätt. som medför bästa möjliga kontroll öfver undervisningens beskaffenhet och största möjliga säkerhet i afseende på de afgående lärjungarnes intellektuela utveckling och mognad. Och betraktar man afgångsexamen från elementarläroverken med hänsyn till det senare af de nyss an gifna ändamålen, eller såsom vilkor blott för ekademiska studier och examina, så måste det till och med hållas för jemförelsevis mindre vig tigt att väl anordna denna examen, än att på bästa möjliga sätt inrätta afgångsexamen från seminarium, som i omedelbart meåför kompetens till folkskolelärarens vigtiga syssla. Nu är likväl händelsen, att man i vida mindre mån dragit försorg om en god och betryg gande anordning af afgångsexamen från seminarium, än af motsvarande examen vid elementarläroverket. Man har, i fråga om elementarläroverken, icke ansett en med afgångsexamen från seminarium jemförlig anordning tillfyllestgörande, utan tvärt om låtit sig angeläget vara att på ett annat och mera sorgfälligt eätt inrätta afgångsexamen från elementarläroverken. Härmed vare långt ifrån sagdt, att man gjort för mycket eller mer än nödigt varit för elementarläroverket; men den slutsatsen, att man gjort för tet för seminariet, torde vara fullt berättigad. Den från seminarium utexaminerade och med godkända vitsord försedde lärjungon får, i allmänhet utan vidare prof, anställning såsom folkgkolelärare. Ensam lärare vid sin skola, saknande hjelp i råd och dåd af mera erfarne medlärare, mångenstädes litet eller intet vare sig understödd eller öfvervakad i sin verksamhet af skolstyrelsen och dess ordförande, eger han, i vida högre grad än någon lärare vid ett elementarläroverk. i sin hand att gifva prägeln åtskolans hela lif, är väsentligen ensam om ansvaret. Jemföre man härmed förhållandena vid elementarläroverket! Läraren har, för att der vinna anställning, efter aflagda akademiska lärdomspref och genomgånget profår, fått underkasta sig särskilda, allvarsamma ansökningsprof ; han inträder i en krets af äldre, erfarne kamrater; han har blott sin detalj inom undervisningen att sköta; elementarläroverket har i rektorsembetet en dagligen och stundligen ingripande ledning af det hela — hvarmed ett säl:an sammanträdande, sällan i folkskolan synligt skolråd knappt har någon effektiv likhet. Det lär ej kunna nekas, att i de anförda omständigheterna ligga flere, i hög grad betryggande vilkor för en god undervisning i elementarläroverket. Deremot utgör, i fråga om folkskolan, afgångsexamen från seminariet den vigtigaste, nära nog den enda ga rantien, och denna enda har man dock ordnat på ett långt mindre omsorgsfullt sätt. än den afgångsexamen från elementarläroverket, hvilken ör den blifvande elementarläraren är endast utgångspunkten för en hel rad af prof, hvarigenom ans kompetens och skicklighet skola ådagaläg: gas, I det betänkande och förslag rörande afgångsexamen vid rikets allmänna elementarläroverk, som den 30 November 1859 afgafs af den för granskning af 1856 års skolstadga förordnade komit6, yttras (s. 22), att -öfvervakandet af afgångsexamen är en garanti, som staten äfven med största förtroende till elementarläroverkets lärare, ej lär kunna öfvergifva-. Men om staten ej kan öfvergifva denna garanti för en examen, efter hvilken en stor delaf dem, som aflagt densamma, endast gå till ett annat läroverk, för att fortsätta sina studier, hur är det då möjligt, att staten kan öfvergifvaeller afstå från liknande garanti för en examen, som är grundläggande för folkskolelärarens betydelsefulla och ansvarsfulla verksamhet i det allmännas tjenst? Om man i förra fallet, för den nämnda garantiens skull, funnit examenseller censur-kommissioner oumbärliga, hvarför skulle de vara mindre nödvändiga i det senare? Det härmed anförda skälet för det förslag. 12 skall hafva den äran att framställa om äudr anordning af afgångsexamen från folkskolelärare-seminarierna, synes mig tillräckligt och afgörande. Möjligen skall man dock, enligt häfdvunnen sed, invända att -erfarenhetenicke lagt i dagen olämpligheten af det nu bestående, hvadan några ord härom torde vara på sin plats. Visserligen äro seminarierna insvepta i ett halfdunkel, som ej varit förmånligt för deras trefnad, men detta oaktadt har dock tillräckligt mycken erfarenhet om desamma blifvit allmän egendom, för att det med fog kan sägas, att erfarenhetsskäl, hemtade inom deras egna råmärken, lägga sin tyngd i vågskålen till förmån för den antydda förändringen. För att börja med det, som föranledt det största nppseendet, nemligen de af pressen i ljuset framdragna profven å den vid Göteborgs seminarium meddelade s. k. -religionsundervisningens beskaffenhet — prof, som kunna ytterligare ökas med vida flere och värre — tillåta vi oss påpeka, att så förfärliga missbruk ej kunna tänkas skola hafva undgått en nämnd af censorer, sådana som de vid afgångsexamina från elementarläroverken tjenstgörande, samt att missbruken, inför högre vederbörande anmälda, naturligtvis genast skulle hafva blifvit föremål för tjeoliga åtgärder. . Vidare framgår af de årsredogörelser, som i Tidning för folkskolan meddelats, att vid seminarii undervisningen till en del begagnas så underhaltiga eller rent af usla läroböcker, att det väcker rättmätig förvåning, huru förhållandet kun nat undgå vederbörandes blick, då i de officiella årsredogörelserna uppgift om använda läroböcker införes. Förhållandet varder här blott på: pekadt, för att uti eller i samband med en fölande motion. i ett med föremålet för denna fremställning beslägtadt ämne, närmare belysas. Vid skärskådan sf de nämnda redogörelserna i Tidning för folkskolan saknas ej skäl till den förmodan, att seminarii-reglementets föreskrifter om undervisningsämnen och lärokurser ingalunda noggrannt iakttagas. I en redogörelse för Linköpings seminarium 1871—1872 säges, att drag ur de vigtigaste kulturfolkens historiameddelata hwjlkbat ban wava nHifmantinan annat fm hen