Aftonbladet – 2 april 1874, sida 3

ten att för en fast qvinnovilja ingenting tycks vara omöjligt. Den finbildade engelsmannen visste att med så mycken grannlagenhet förskona sin vackra elev för sådana detaljer af jordbru ket, som skulle kunna i förtäckta ordalag kallas dess manliga afdelning, att den unga flickans blygsamhet på intet sätt blef sårad. Han visste dessutom att med skarpblick skilja denna oskaldens ljufva uppenbarelse från det pryderi, hvilket merendels endast är en falsk skylt för dåliga lidelser. Hvad Viola sjelf beträffade, eggades hon af en enda sporre, men som aldrig lemnade henne någon ro: hon ville nemligen förtjena pengar-i större skala än qvinnan kan med sitt vanliga arbete; hon ville spara och försaka, för att utan minskning af det kapital, som numera var fastkedjadt i Thorefors, inbetala om möjligt all skuld till de mindre bemeåladelfordringsegare, hvilkas förtviflan hon med egna ögon och under fasa Bskådat från trapputkiken å faderns kontor, och hvilkas förbannelser hon ansåg hvila tyngst öfver faderns minne. Men denna sporre bibehöll hennes själskrafter vid hela deras ungdomliga spänstighet, och hon lät icke det minsta nedtrycka sig af sina många vigtiga omsorger. Hon liknade en krigare, som våt med sig att han kämpar för en god sak, också om striden icke krönes med framglng, och hon kände i sitt hjerta att det finns en domare der ofvan, som icke ser till segern eller neder laget, utan blott till kampens ädla syfte. Och derför lärde hon sig under frimodig munterhet en dag hur sjelfva lian rätt skall föras, och derför satt hon på sitt kontor ibland till midnattens timme för att genomgå sitt vidlyftiga landtbruks räkenskaper. Men icke så sällan, då en siutsumma var kontrollerad, satt den ungalandtbrukerskan drömmande och tankfull en lång stund ech lät skaftet på stålpennan rita ring efter ring på drömmerskans fina kind. Hvad drömde hon väl, och hvarför suckade hon ibland så djupt? Skulle denna feber