Aftonbladet – 30 mars 1874, sida 3

stod juvelerarebutiken. Han bad om ett par små askar och betalade hvad de kostade Sedan han lagt in nå onting i askarna hvilket han förklarade såsom en liten öfver raskping, anhöll han att de båda brefver jemte askarna, hvilka han förseglat, skulle öfverlemnas punktligt om två dagar till hans fru i hennes hem, men på inga vilkor hvarken förr eller senare. Sjelf uppgaf han sig behöfva göra en brådstörtad angelägen resa, ja, så brådstörtad, att han inte ens hann besöka de sina. Den unge bokhällaren, som mycket väl kände sin rike kund, betraktade med un drande uppsyn dennes förstörda utseende trots dess förgyllning af det ständiga småleendet, och bekräftade med ett handslag löftet att punktligt efterkomma konsulns önskningar. Nägra minuter senare syntes Melcher Winke, med rockkragen högt uppdragen kring ansigtet och hatten djupt nedtryckt i pannan, från en liten mörk portgång gent emot sitt vackra hus betrakta detta med ett uttryck af outsäglig smärta, Om det tillåtes brottslingen att gälda något af sin skuld genom att känna en för. smak af de osaligas marter, så qvitterade den olycklige konsul Winke i detta ögonblick en del af sia länga syndaräkniog. Med skälfvande hand och under ström mande tärar skickade han gång på gång en afskedets slängkyss dit upp till detta bem, hvars lycka han så lättsinnigt sköflat, till dessa -hjertan, hvilka ingenting anade om det tragiska öde, som förestod dem. En timme efteråt och. sedan man stigit upp från festbordet på Blå porten, för att vid de fyllda bälarne ytterligare lofsjunga den frikostige värden, vandrade devie af och an med svigtande steg längs strandgatan vid Rosenbad. Qvällen var ptormig, mörk och dyster, och tidt och ofta påskyndades de vandran des steg af häftiga regnskurar. Men ho. den förtviflade fanns ingen tanke på väder v tl oljer vigd