Aftonbladet – 27 mars 1874, sida 2

pappa. Jag måste väl ha rättighet att nä! som helst gå in till min egen far, när har inte förbjudit mig det. Inga skyndade fram för att hejda der oroliga och nyfikna flickan. Med åtanker på af hvilken omätlig vigt det vore at Viola ej fick minsta aning om förhållande mellan hennes far och den svarta damen betvingade modren ögonblickligen sina egn: känslor, för utt lugna sin dotter med före ställningen att några obehagliga mystisks slägtförhällanden nödgade hennes far attin tressera sig för det der fruntimret. Der sanningsälskande Inga rodnade för sin eger likt, men hon visste ingen annan utväg i letta kritiska ögonblick än att rädda sitt oskyldiga barn just från den förfärliga san ningen. Hon tog derefter sin dotter om lifvet och förde henne med afsigt till en annan ända kf våningen, hvarest hon började ett gladt samtal med Rose Briquet, medan hennes själ sönderslets af marter. Den förr så fri nodiga och öppna bergsmansflickan hade som verldsdam ofta nödgats öfva sig i skäde: pelarekonsten. Men under det Inga nu mera än någon: in: sysselsatte sig med dessa öfningar, för tt betaga sin dotter alla anledningar till ro, utspelades en annan scen i konsul Wintes enskilda rim. Den svarta damen hade nonchalant slagit ig ner i en af hans beqväma emmor, ma lan Melcher sjelf, blek och förvirrad, van: Irade af och an på det mattbeklädda golfret. Jaha, min gunstig herre, hvarför är man artig mot en dam?. yttrade den ovälkomna västen spetsigt, Det är två dagar sedan ag skref till dig, du erkänner sjelf att du Att mitt ömma bref, och ändå besvarar du let inte. Jag kommer derför för atti egen ög person afhemta svaret muntligen. vidolcher Winke teg och fortsatte sin vanng. Du tiger, Melcher. Det är då lönen ör min trogna kärlek och för att jag ut