Aftonbladet – 27 mars 1874, sida 2

Bland de med största spänning motsedda frågor, som skulle komma att ställas till det nyss öppnade engelska parlamentet, var den om hungergnöden uti Indien. Redan i underhusets första möte framstäldes ock en dylik interpellation, och markis Salisbury, statssekreterare för Indien, besvarade den genom framläggande af en bill om ett lån på tio millioner pund sterling, i sammanhang hvarmed ban afgaf några förklaringar om regeringens i Calcutta handlingssätt. Det hjelper icke Indien stort att ha kommit ur händerna på ett vinningslystet bolag och att ha erhållit en viss impuls från London, ty det har ändock behållit en god del autonomi, och dess styrelse erfar endast en svag återstöt af kabinettsförändringarna i London. De fel, som blifvit begängna, bero till största delen på otillräckliga och mindre tillförlitliga underrättelser, och ansvaret derför drabbar lokalmyndigheterna. I Europa och de ordentligt koloniserade delarne st Amerika har icke blott hungersnöden blifvit ett undantagsfall, utan ordet ihjälsvulten, till och med blott tillämpadt på en enda person, upprör allas hjertan som en ohygglighet, för hvilken hela samhället är ansvarigt. I Indien är deremot hungersnöden periodisk och i viss mån endemisk. Kompaniet omfattade i detta hänseende en mycket beskedlig filosofi; hungersnöden in gick i dess kalkyler och stäldes på dess vinst eller förlastkonto; men den nuvarande regimen ikläder England ett vida högre moraliskt ansvar, och den mängd medel att erhålla underrättelser, som nu finnas, göra all hemlighetsfullhet och liknöjdhet omöjliga. Detta märkte man redan under hungersnöden i landskapet Orissa, hvilken uppstod under vintern 1866—067, och hvars verkningar läto förnimma sig ända till hösten 1868. Landsplågan har emellertid nu uppnått vida större dimensioner. Sedan sex månader hör man ständigt talas om hungersnödens grasserande öfver största delen af Bengalen, och man kan icke taga en engelsk tidning i hand, utan att stöta på ordet famine. På senare ti den har emellertid ställningenansenligt förvärrats. Indien gör vanligen två risskördar om året, den ena i Augusti och September, den andra i December; torkan har emellertid förstört båda skördarne i den största och folkrikaste delen af Benga: len; de lokala förråden äro öfverallt uttömda; öfverskottet af de andra provinsernas skördar är exporteradt; månget distrikt, der regeringen tillkännagifvit, att hon skulle få försörja en tiondedel af befolkningen, befinnes att hon måste föda hälften. Slutligen påstk personer, som äro förtrogna med indiska förhällanden, att man ännu endast är vid prologen, att hungersnöden icke uppnår sin normala intensitet förr än om en månad och att den icke kommer att sluta förrän i September. Presidentskapet Bengalen, som intager nordöstra delen af den ofantliga ostindiska halfön, räknar sextiosju millioner invånare, eller nära dubbelt så mycket som Frank rike. Med undantag för södra delen, der invånarne till största delen äro koncentrerade uti Calcuttas och Daccas kolonier, är Bengalens befolkning hufvudsakligen jordbrukande. Man märker der betydande städer, bland andra Patna, som enligt senaste folkräkningen har 159,000 invånare, men dessa städer äro temligen tunnsädda och befolkningen är i allmänhet mycket tät. Den utgör 140 invånare på qvadratkilometern för hela provingen och 285 för Behar, som är den fattigaste och i detta ögonblick mest hemsökta delen, Befolkningen är van vid ett ytterst tarfligt och försakande lif, hvars motstycke man svårligen skulle finna annorstädesoch som gör den särdeles lämplig för kolonisationsarbete. I vanliga tider utgör dagslönen 18 öre om dagen. Med denna blygsamma betalning reder sig emellertid den hinduiske arbetaren rätt bra, när han ej har för stor familj. För 6 öre skaffar han sig två goda mål ris om dagen. Emellertid kan man lätt tänka sig, att han icke kan göra några nämnvärda besparingar, synnerligast som infödingarne i varma länder hafva föga smak för arbete, hvilket fullkomligt uppväger deras små behof. Det är uti Indien som sagan om ett jordiskt paradis uppstått, och der man först kom på den iden att framställa arbetet som en förbannelse. Då hindven för några dagar skaffat sig säkerhet för sina två mål ris, upphör han, såvida det är honom möjligt, att arbeta, ända tills nöden ånyo tvingar honom dertill. Men under en hungersnöd förändras ställningen betydligt. Risportionen, som i vanliga tider kostar 6 öre, kostar nu 50 eller 60 öre i trakter, der skörden slagit fel, och jordbruksarbete finnes ingenstädes att erhålla. De hungrande beklaga sig ej. Slöa och fatalistiska, som alla folk på dessa breddgrader, skilda från sin styrelse genom språket och genom däliga kommunikationsmedel, foga de sig ide växande försakelserna, och då de komma till den sista perioden af aftynande, lägga de sig ned och dö. Den första pligten hos de styrande i detta land är derför en oaflåtlig vaksamhet, som ständigt tar reda på behofven, utan att afvakta besvär, som sannelikt aldrig skola framkomma. Olyckligtvis hafva Kompaniets egoistika traditioner icke ännu blifvit fullkomligt utrotade. En korrespen dent till Times medgifver, att vid de första nödropen var provinstyrelsen böjd att hänga hågra infödingar för att ingifva de andra mod. Den har dock sedermera blifvit nödsakad att taga situationen på allvar. Styrelsens första plan var att anordna nödhjelpsarbeten; dessa arbeten hade den dubbla fördelen att skaffa förtjenst åt sysslolösa arbetare och öppna nya vägar för samtfärdseln; och det är just sådana, som felas, för att man verksamt skall kunna bistå den hungrande befolkningen. Indien, som i sin koloniserade och handelsidkande del är betäckt af ett jernvägsnät med temligen täta maskor, gaknar i de jordbrukande trakterna nästan helt och hållet vägar. På det område, som ligger mellan venstra stranden af Ganges och gränsen mot Nepal, äro många byar oåtkomliga för fordon, några till och med för lastdjur. Iden att använda infödingarna för väganläggningar var således utmärkt; men man tillämpade planen allt för strängt och gjorde deltagandet i dylika arbeten till ett oeftergifligt vilkor för allt slags understöd. Man har dervid stött emot den absoluta afsky, som somliga kasters qvinnor hysa för dylika arbeten; men hvad som är ännu betänkligare, man har tvungit uthungrade män, qvinnor och barn, skuggor af menskliga varelser, att infinna sig på arböetsställena, der de ingenting kunde uträtta och der deras ankomst icke haft någon annan effekt än att låta den förtviflade deRllndn ann una n4R I LTT mån mellan TYVÄRR