Aftonbladet – 27 mars 1874, sida 2

Svarta damen! Lilla pappa! Svarta damen, som du köpte i boklädsfönstret, och med hvars fotografi du en gång spelte gyckel inför 038 alla. Minns du inte, lilla far! porträttet i berlocksmedaljongen! Det är hon, bestämdt hon! Jag känner så väligen ansigtet. Jag kan aldrig glömma det. Melcher och Inga sutto i soffan med armarne kring hvarandras lif, De kunde alltså samtidigt känna den darrning, som likt ett elektriskt slag genomfor dem båda. Svarta damen! utbrast Melcher medan han reste sig. Hvad jollrar du, lilla yrhätta ? Den bestörte konsuln skyndade in i sina rum, medan uti Ingas ansigte afmålade sig alla de stormande känslor, som i en hast fingo makt med hennos arma hjerta. Ridån för det föröntna, hvilken båda makarne så sorgfälligt hållit nedfälld, drogs plötsligen upp, och scenen från spelhuset visade sig i nästan bländande belysning för henne, som gjort allt för att förgäta den. Svartsjuka och misstro anfäktade på en gång detta hjerta, i hvilket några minuter förut endast friden, ömheten och förtroendet hade sin bostad. Kunde det vara möjligt? Fortsatte Melcher ännu sin brottsliga förbindelse och var Hela hans förbättring endast ett afskyvärdt hyckleri? Hvad ville den ohyggliga gvinnan, som hade fräckhet nog att uppsöka Ingas make i hans eget hem? Hvad kunde vara föremålet för deras hemliga samtal? Alla dessa frågor stormade löst på Inga, der hon med stirrande blickar gick af och an i rummet. För Guds skull, mamma lilla utropade Viola med ångest. Hvarför går du så der besynnerligt fram och tillbaka? Mår du illa? Hvarför stirrar du så underligt framför dig? Hvem är den svarta damen och hvad kan hon vilja pappa? Jag har lust att gå in och fräga henne sjelf hvarför hon alltid sprider så mycken oro här i huset, antingen hon uppträder som fotografiporträtt eller lifslefvande, Jag går bestämdt ip till