Aftonbladet – 26 mars 1874, sida 3

ordinarie anslag framhållit 2 57 R. F.. hvilken . tillerkänner riksdagen rätt att sig allena beskatta. Men att denna 2 ej stode i strid med förbud för indragning af ordinarie anslag, det sökte hr Treffenb rg visa ej på den historiska vägen; ehuru det afven på den kunde ske, utan på in-l, direkt. Egde nemligen riksdagen denna rätt, då skulle konungens i regeringsformen medgifna rätt att allena styra riket vara förvandlad till en tom illusion. Tal. öfvergick derefter till en artikel, handlsnde ort denna fråga och som va, rit synlig i en liten härstädes utkommande pigg och yrvaken morgontidning hvilken för att använda N. D. A:s ord för ett par år sedan, vore afsedd för pigor-. De nya argu-l, ment denna artikel innehåller kunde tal. ej gilla. . Han framböll hurusom tidigare försök att nedsätta ordinarie anslag afsedda att uppehålla för riksstyrelsen behöfliga institutioner hade strandat mot regeringens motstånd. Så 1851. dål: statsrådet af Ugglas motsatt sig de djerfva försöken att kränka grundlagen. och det skulle måhända, sade hr Treffenberg, före debattens slut visa sig hvad landet hade att boppas af statsrådet Bergström. Tal. slutade med att yrka afslag, ett yrkande som han dock sedermera frångick för att förena sig med det af hr Kolmodin framställda. Ordet erhölls derefter af hr Casparssen som förklarade sig helt och hållet gilla utskottets åsigt om öaskvärdheten af kommerskollegii indragning men alldeles icke gilla det föreslagna medlet att nå detta önskvärda mål. enär han ansåg det vara grundlagsvidrigt. Han fruktade visserligen för att kasta sig in på konstitutionella frågor enär han saknade tillräckliga kunskaper för ett allsidigt bedömande af dem, men då enligt ett gammalt ordspråk det endast är ett tilltag att dansa med fröknaroch statsutskottet synts betrakta frågan som en dans, lyste det ätven tal. att tråda en dans. Han fann då, att den i fråga satta indragningen af en del af det till kommerskollegium utgående anslaget strede mot och berörde konungens i grundlagen förbehållna rätt. Endast den, som strängt respekterade andras rättigheter, visste att rätt taga vara på sina egna, och om konseqvensen af de grundsatser, som utskottet tillämpat i den punkt, som nu vore föremål för kammarens öfverläggning, skulle blifva en ändring i maktdelningen mellan de begge statsmakterna, då skulle statsutskottets ledamöter — ty det förtroendet för deras kärlek till det nya statsskicket byste tal. — förvåna sig deröfver, Sedan tal. vidare betraktat frågan ur en annan synpunkt, eller presidentens i kommerskollegium egenskap af ledamot i riksrätten, och dervid fäst uppmärksamheten på, att genom indragning af detta presidentsembete ledamöternas antal i nämnda doms stol möjligen icke kunde blifva fulltaligt, slutade han med att yrka bifall till ett säskildt förslag, hvilket han dock under loppet af diskussionen frånträdde och slöt sig till det af Första kammaren godkända och af en annan talare såsom sitt upptagna. Äfven hr Kolmodin fann första delen af utskottets utlåtande i den i fråga varande punkten väl motiveradt, men icke så den andra, ty vore än kommerskollegium lifdömdt, hade det dock rätt att fordra fullt lägliga former vid exekutionen. Så har dock ej skett. Man fordrar blott 6000 kronor och helt oskyldig ser denna fordran ut, men ser man närmare efter finner man att denna fordran tillkommit för att få presidentens befattning indragen för att dymedelst underhjelpa indragningen af hela verket. Den konstitutionella sidan af saken ville talaren ej vidröra, ty han visste att statsutskottets ordfirånde ej hade ett mildt öra för den sidan; likaledes ville han förbigå frågan om huruvida en möjligen snart behöflig riksrätt skulle kunna komma att försvinna. och ville i stället fästa sig vid 89 3 R. F. Der heter det uttryckligen att riksdagen i dessa mål ej eger rätt att besluta annat än föreställningar eller önskningar att hos konungen anmälas, och hvarå han fäster det afseende han finner för riket nyttigt vara. Skulle riksdagen bifalla utskottets förslag. då hade den framställt mer än en önskan. In tet skulle i så fall kunna sitta för högtför riksdagens önskningar. Tel. hade icke förbisett den vänliga formen och den hjelpsamhet som fram skymtade i betänkandet. Men denna hjelpsam het hade det felet att allt för mycket påminna om den som utmärkte det gamla Rom, och som städse slutade med att den hjelpte uppgick i hjelparen. Följden af bifall till denna och kommande likartade framställningar skulle var: den, att hela den administrativa makten skulle som en mogen frukt falla i riksdagens sköte. Huru utmärkt vår svenska riksförsamling än vore, till administratör dugde han dock icke, och det vore väl derför som grundlagen genom en nyttig maktdelning velat befria henne från detta uppdrag. Läsningen af ofvannämnda grundlagsparagraf hade ledt tal. till den slutsatsen, att detta-stadgande icke medgåfve riksdagen en så ensidig makt som statsutskottet ifrågasatt, och grundlagsförfattaren kunde aldrig hafva med de många paragraferna åsyftat att göra riksdagen enväldig. Tal. föreslog att riksdagen skulle i skrifvelse anhålla, att K. M:t ville taga frågan om kommerskollegii indragning eller omorganisation under förnyad ompröfning och att, intill dess denna fråga blifvitafgjord, presidentembetet måtte lemnas obesatt. Hr Hedin började med en polemik mot de tre föregående talarne. Den första af dem hade tillropat civilministern. ungefär som Napoleon kände sig tilltalad i Egypten, såsom om fyra årtusende såge ned på honom; den andra hade skymtat revolutionens röda spöke; och den tredje, som dock var den måttligaste af dem, hade sett alladministrativ makt öfvergå i riksdagens händer. En af dessa talare hade dock medgifvit att riksdagen tvenne gånger, utan att K. M:t blandat sig deri, nedsatt ordinarie skatter, och ännu andra exempel kunde åberopas, såsom frågan om teateranslagets ytterligare nedsättning; om nedsättning till armens vapenöfningar m. fl., vid hvilka tillfällen kammarens olika beslut ledt till gemensamma voteringar. I dessa hade visserligen ej Andra kammarens åsigt blifvit den segrande, men det skulle dock aldrig ha kommit dertill, om tvekan rörande åtgärdens grundlagsenlighet förefunnits, ty i så fall hade utan tvifvel de myndigheter inom riksdagen, som ega att öfvervaka grundlagarnes helgd, förekommit dem genom propositionsvägran. Tal. ville dock ej medgifva, att prejudikater finge anses ha någon betydelse för afgörande af grundlagens mening, ty man kunde Nåriggnom komma till de befängdaste slutsatser. är t. ex. statsrevisorerne i förra tider uraktlåtit att granska hela embetsverks räkenskaper och förvaltning, så visar detta blott att i Sverige funnits menlösa tider, men bevisar ingenting i afseende å grundlagens mening. Mot den andre talaren anmärktes att han, gr anförandet af grundlagsstadgandet rörane riksrätten, ej gifvit något skäl mot indragningen af kollegier och deras presidenter; ty der Istår endast taladt om kollegier-, utan uppräknande af hvilka de äro, och indragning kan således ske, utan hinder af grundlagen, ända Åtill dess blott två återstå, på samma sätt isom äfven de största bokstafstolkare erI känt att, då grundlagen talar om erkebiskopar och biskopar,, kunna, utan något hinder eraf. nio biskopsembeten indragas. blott två lemInas qvar jemte erbebiskopen. I fall omsorgen Tom en sådan institution som riksrätten, hvilken tal. för sin del ansåg för ett rent spektakel. I skulle inpebära hinder attindraga ett kollegium, I skulle en sådan åtgärd ej ens kunna vidtagas af I konung och riksdag gemensamt. utan fordrade len förändring af 102 23 R. F. Någon egentlig ; fara för att riksrätten ej skulle blifva fulltalig j i såge tal, ej, ty ett godt sätt att få en ny ledamot i stället för presidenten i kommerskollegium vore att kalla in äldsta rådet från sundhetskollegium, som hittills, af hvilket skäl kunde man ei inse, ej varit representeradt i riksrätten. Hvad slutligen beträffade de många sidor. som den näst föregående tal. sett af det ifrågasatta beslutet och dess konseqvenser, såsom b AR a lr a