Aftonbladet – 24 mars 1874, sida 3

Wligtvis mycket dyrbara. I Rigsmål hete det; att den nyfödde jarlen sveptes i silke och i högen vid Mamimök hat man funnit ett Med gold och silfver stickadt bälte äf vensom en Bröderad kappa; hvilka bidå så ker dock torde våra hitfördå från främman de land. Att ylle. och lingeväfnaderna der emot förfärdigades inom landet, Åmner man af de dervid begagnade redskap, som hög 088 ånträffats. Man har funnit linhäcklor och de vigter, som höllo ränningen spänd i väfstelen. Sländtrissor, som användes vid spinning; äro ingalunda sällsynta i våra fornfynd. Spinnrocker är väl deremot yngre än från vikingatiden. Att äfven förnäma qvinror arbetade, finner man af följande vers ur Rigsmål, hvilken handlar om de makar, gom representerade landets adel: Satt der husfadern, snodde bågsträng, böjde. alm till båge och pilar täljde; men husfrui tänkte på sina armar, strök linne och stärkte ärmar. Männens drägt utgjorde i allmänhet af samma plagg som nu: skjorta, byxor, strumpor, skor, kjortel (närmast liknande en lång blus), som hölls tillsammans af ett bälte, kappa, mössa eller hatt. Då Olof Haraldsson hösten 1014 kom till sin stjuffader, konung Sigurd Syr, för att helsa på, gick den senare ute på fältet och åsåg, huru säden bergades. Snorre Sturleson beskrifver i följande ord Sigurds klädsel: Så är sagdt om hans bonad, att han hade en blå kjortel och blå hosor, höga skor bundna om benen, grå kappa och en grå hatt, skärm om anletet samt i handen en staf, som upptill var försedd med en förgyld silfverholk, i hvilken satt en silfverring. För att värdigt mottaga sin stjufson lät han dock draga af sig skokläderna samt satte på sina fötter karduanshosor och band på dem förgylda sporrar; sedan tog han af sig kappan och kjorteln och klädde sig i pellkläder samt ytterst en skarlakanskappa, omgjordade sig med ett smyckadt svärd, satte en förgyld hjelm på sitt hufvud och steg på sin häst, som hade förgyld sadel och bkelförgyldt betsel med smälta stenar (d. v. 9. emalj). Qvinnorna synas äfven hafva varit ganska vackert och dyrbart utstyrda. Den, som tager i betraktande nationalmuseets rika samlingar, inser lätt sanningen af sagornas uppgifter om mängden af de smakfulla dyrbarheter, som funnos i Norden under vikirgatiden. (Tryckta afbildningar af några få sådana föremål förevisades.) Smyckena utgjordes af broscher, spännen, halsringar, bälten, armoch fingerringar, kedjor och hängsmycken, allt af guld, silfver eller brong, perlor m. m. Dessn prydnader äro af stor betydelse. emedan de visa, att våra förfäder icke enbart voro råa vikingar, utan äfven älskade fredliga värf. Man trodde förr, att alla med någon konstfärdighet tillverkade, hos 08s anträffade fornsaker härstamma från andra länder; men man har nu mera kommit till det resultatet, att de flesta föremålen förfärdigats hemma i landet. Man må icke tro, att samfärdseln mellan Norden och det öfriga Europa var utaslu tande fiendtlig. I allmänbet har man varit alltför benägen att underskatta handelns vigt och betydelse. Ehuru det nuvarande Sveriges vestra kust nästan uteslutande var norsk eller dansk, finner man dock af mycket, att en liflig förbindelse, utom krigisk äfven fredlig, egt rum mellan Sverige, nemligen landets östra provinser och t. ex. England. Härom vitna många öfver vEnglandsfarareo resta runstenar och den mängd anglosachsiska (engelska) mynt (flere än 16,000) som äro anpträffade i svensk jord och närmare kända, att nu icke tala om den stora mängd sådana, som i äldre tider hos öss anträffats. De flesta af konung Aethelreds mynt måBte genom handelsförbindelser hafva kommit till östra Sverige (i detta lands vestra lelar äro de jemförelsevis mycket sällsynta) och på samma sätt hafva helt visst Kuout Nn Stores och Hardaknuts mynt framträngt till oss. Ätven med länderna öster. om Östersjön underhöllos lifliga förbindelser, hvarom runstenarne tillräckligt vitna. Många svenskar begåfvo sig ända till Grekland och inträdde i väringarnes leder. Adam at Bremen förmäler, huru Birka besöktes af danskar, norrmän, slaver, sember och andra skythiska folk. Ungefär 20,000 arabiska (kufiska) mynt hafva anträffats i svensk jord och in tyga nogsamt, huru liflig förbindelsen varit med Österlandet. Ännu flere tyska, böbmiska och andra mynt vitna om förbindelsen med länderna i Södern. Importartikiar voro väl hufvudsakligen idla metaller, brons. damascerade svärdsklingor och andra bättre vapen, fina tyger, vin och säd under missväxtår. Deremot 1tfördes pelsverk, hästar (dessa voro berömda), slafvar m. m. Handeln var väl örnämligast byteshandel; mellangift och bealning gafs med guld eller silfver efter igt. Både vågskålar och vigterfrån dennal id äro hos oss flere gånger anträffade. Marknader höllos vid de stora offren. Så är Distingen i Upsala ett minne at det iorna Disartinget. I sammanhang härmed ;rinrades om, att ännu i dag ett slags mark1ader hållas i Lappmarken på helgdagarne ch vid kyrkorna. Slutligen beskrefs i kortet en mycket stor marknad, som hållits i Congelt under vikingatiden. I nästa föreläsning, den sista i ordningen, ommer dr Montelius att afsluta skildrin-: en af lifvet i Norden under den yngre: arnåldern.