Aftonbladet – 21 mars 1874, sida 3

lemnade sig med fullt förtroende åt den man, som — utan att Ejnar visste det — så grymt besvikit hans egen far. Melcher Winke skref sitt intyg om pengarnes placering och sin förbindelse att äterställa dem, Men det var icke vinglarens darrande hand, utan den redlige mannens stadiga som förde pennan. Säg din ädle far att jag med brinnande ifver och gudskelof med hopp om snar framgång arbetar på att infria mina stora förbindelser, sin avåra syndaskuld till honom. Säg honom att vi alla älska och vörda honom och längta efter återseende. Dock, jag skall enskildt säga honom allt detta i ett bref, som jag vill skicka med dig på vägen. Qvällen tillbringades under oupphörlig oro öfver att Ejnar möjligen skulle bli efterspanad i det hem, dit han tagit sin tillflykt. Det var endast flyktingen sjelf som var lugn, under det han förklarade att ingen makt på jorden skulle kunna förmå honom att återvända till sitt — i hans tycke — fullkomligt oberättigade fängelse; förr skulle han då hoppa på hufvudet ner på gatan. Det låg någonting vildt och obändigt hos den uppretade ynglingen, hvilket Melcher och Inga aldrig upptäckt förut; det var den hinduiska modren, som blickade fram i hans blixtrande öga. Dessutom var lugn, bästa tant Inga! Jag bommade så väl till om mina förföljare, att de måste ta hål på väggen eller skrika som en ångpipa för att komma ut från den aflägsna ladan. För öfrigt är guvernören: alltför human, för att, trots den stränga disciplinen, betrakta eller behandla en flyende kadett som en förrymd fästningsfånge. Men just på grund af denna humanitet borde du återvända och ge dig på nåd och onåd, upprepade konsuln. Jag håller mycket på den militäriska disciplinen cch anser att den. som aldrig lärt sig lyda, omöjligen kan lära sig befalla. Ejnar, gör din far, gör oss alla den glädjen att återvända. Den unge mannen syntes djupt upprörd,