Aftonbladet – 21 mars 1874, sida 3

han! icke återvända för att iej utsätta sig för nya vådor. Jag känner på mig, att jag skulle piska upp den usle skrymtaren och göra det i flere af kamraternas namn; men hvad blefve då följden, då ett enda ord af sjelfständighet kan så hårdt bestraffas. Nu ber jag farbror Melcher som en gunst att skaffa mig respengar och kreditiv, och som sakerhet ber jag att få deponera hela min förmögenhet — inte så liten för en f. d. kadett — trettiotusen riksdaler i goda obligationer. Min far har med egen hand gifvit mig dem vid sin afresa, ty han har fullt förtroende till min klokhet och anser mig inte behöfva någon förmyndare. Ifall ban emellertid nu i Indien bytt om vistelseort, sedan han sist skref mig till, eller om jag förlorar hans spår, så är det godt att veta farbror Melcher vara min säkre bankir, jag vill inte resa med mera pengar än jag behöfver. Det går en ångbåt i morgon bittida; civile kläder har jag redan köpt mig, som farbror ser, och skulle jag också erappas innan jag hinner ur landet, så räds jag inte för skammen. Jag har aldrig begått någon oädel handling eller något, som kan kallas i minsta män ärerörigt. Fårjag ligga på en soffa här i natt, tills jag går ombord tidigt i morgon bittida? Viola var alldeles otröstlig och hon tyckte sig i minsta knäppning spåra en af Ejnars förföljare. Jag bryr mig inte om någon enda annan lekkamrat! Ack, det finns ingen så snäll som Ejnar! snyftade den lilla tärnan. Men den starke ynglingen lyftade henne lätt som en fjäder ända upp till ljuskronan och lofvade att återkomma om ett år, och då skulle de bli elever vid samma landtbruksskola och der ha gemensamt dockskåp, skämtade lekkamraten under de samfäldta bekymren. Förgäfves protesterade Melcher mot öfvertagandet af Ejnars obligationer och föreslog att de i stället tills vidare skulle deponeras i riksbanken, men Ejnar ville icke höra taIag öm några betänkligheter, och han öfver