Aftonbladet – 17 mars 1874, sida 2

märkningar under jernvägsresan, skulle så komma att ingripa i våra öden? anmärkte Melcher. Ja, hvem skulle ha trott? instämde Inga, men hennes tankar voro icke lugna nog för några reflexioner, de flögo med Arthur Bluhm på dö glänsände vågorna, de omkransade hans gestalt med ett poetiskt skimmer, de hviskade om alla de intressanta samtal, som förljufvat Ingas lif midt bland denna verld af flärd, fåfänga och egennyttans kalkyler, i hvilken hon så länge lefvat. : XXL Bättring och bättre tider. Hvad går åt den glade, galne Melcher Winke? sporde en habitu på börsen en an nan, medan de till utseendet sysslolösa vandradeaf ochlan mellan pelarneiden storaaffärs salen, i hvilken så mångas väl eller ve blifvit afgjordt. Han måtte väl aldrig ha blifvit läsare? Nej, men dotterns farliga sjukdom, förvållad af kära pappa sjelf, lär ha alldeles förkrossat honom. För att inte tala om nabobens afresa och upplösandet af bolaget. Visserligen, men Winke sköter sig förvånande bra på egen hand. Han hade en god skolmästare i Blubm. Präktig karl! Litet för mycket spleenfull engelsman bara. Men han har allt reducerat sig betydligt den der magnefike konsuln. Ekipage, hä star, kusk och betjent, allt är putsweg, och det talas om att han tänker sälja sitt präktiga hus och flytta kontoret. Tror jag knappt. Der kommer han med sina båda engelsmän. Får se om han inte ändå lurar på dem sin såkallade briljanta bruksaffär. Klippskt hufvud, den der Winke! Nå hvad säger du om hans sista aktie projekt för den stora fabriksanläggningen? Låter f—n så lockande! Programmer och kalkyler, det sätter han då upp som en mä