Aftonbladet – 17 mars 1874, sida 2

De senaste underrättelserna från Afrika gifva vid handen, att mansnart skall i de engelska tidningarna befrias från de långrandiga beskrifningarna öfver det miniatyrkrig, som engelsmännen fört mot de stammar, hvilka äro kända under namn af ashantees. Till häfdandet af europeisk hyfsning och kristlig mildhet har nemligen, såsom kändt är, hufvudstaden Coomassie blifvit uppbränd och ashahteekonungen tvingad till en fred, för hvars åtnjutande han redan på förhand betalt det rika engelska folket ett par millioner rår. Men under det engelsmännen brösta sig öfver den ärofulla utgången af kriget och i svassande ordalag omtala sina soldaters tapperhet och officerarnes utomordentliga taktiska talang, kommenterar den spiritaelle John Lemoine uti Journal des Debats på följande sätt den gloriösa campagnen: Vi talade för några dagar sedan om det olyckliga krig, som engelsmännen företagit i Afrika och som i mindre skala var någonting af samma slag, som vårt krig i Mexiko, sorgligt i åminnelse. Den lilla engelska armåön, som sköt fram sin spets likt antikens triangel, hade kommit ända fram till Ashantees hufvudstad och hade besatt den. Den svarte konungen hade gifvit sig af; men han hade lofvat att komma tillbaka följande dag, för att afsluta ett fredsfördrag, och man väntade honom. Vi frågade hvad engelsmännen skulle göra i den händelse konungen icke skulle komma; hvad det skulle blifva af dem i detta ohyggliga land, och hvad deskulle vinna med att bränna staden och endast efterlemna askan af densamma som spår efter deras framfärd. Nya depescher ha ingått. Barbarkonungen kom icke och de civiliserade engelsmännen ha lagt staden i aska. Civilisationen har också sina pligter eller sina kraf. För öfrigt har den europeiske generalen lagt i dagen all möjlig välvilja. Det ser ut som om vildarne, efter ett käckt och dugtigt försvar, skulle ha försökt list och förs:t, okända vapen bland de civiliserade folken. Negerkonungen ville låta dem förspilla tiden midt i deras seger. Det är orsaken hvarför den engelske generalen blef försatt i den grymma nödvändigheten att skrifva till sin regering: Det återstod mig icke något annat alternativ än att lemaa ett sådant bevis på vår makt, att det för alltid afvänjde ett folk, som icke är hindradt genom fördragens helgd, att göra ett nytt anfall. Jag har gjort hvad jag kunnat för att undvika denna nödvändighet, men jag har icke kunnat undgå den. Jag har derför gifyit befallning om palatsets förstörande, Jag hade visserligen tänkt att också förstöra Bantoman, der de gamle konungarnes stoft förvaras, men det skulle ha fördröjt oss några timmar...... Ödeläggelsen var fullständig. Jag tror, att resultatet skall utgöra en förminskning af konungens makt och prestige; som skulle kunna med: föra sjelfva konungamaktens upplösning, Jag skulle ba velat undvika det; ty det är omöjligt att förutse hvilken myndighet skall kunna efterträda denna bland en så dålig befolkning.....: Denna sida i historien talar för sig sjelf; men vi veta dock ej, om den talar till civilisationens heder. Må dock icke engelsmännen tro, att vi ha