Aftonbladet – 17 mars 1874, sida 2

son hämnvärd mån egnad att se provinsens sehof till gode, hvilket för öfrigt ej på ett illfredsställande sätt kunde ske genom en, åt vara centralt belägen längdbana, emedan orovinsens handelsförbindelser af naturliga skäl och derför äfven af gammalt äro rik ade vesterut. . Dal och en stor del af Vestergötland bilda med sydöstra Norge ett 1andelsområde, der de svenska och norska rternas ömsesidiga behof af hvarandras orodukter varit nog starkt att trotsa samärdselns stora svårigheter. Dalslands kanal var ej på långtnärtillräckligtafhjelpt bristen; len stannar vid sjön Stora Lee i riksgränjen, och planen att härifrån fortsätta den ill Fredrikshald har måst öfvergifvas, alllenstund på den jemförelsevis korta vägängden af vid pass 3 mil omkring 40 slus jar skulle blifva af nöden. De svenska trävarorna måste nu framsläpas öfver den berg8, som utgör vattendelare mellan de sven ska och norska vattendragen, för att vidare lottas å de senare till Fredrikshald; öfriga varor måste framforslag på axel till nämnda stad, medan kreatur från Sverige få drifvas den långa vägen till afsättningsorten. Dalsland hör ej till de provinser staten gynnat genom att anlägga eller understödja kommunikationer. Medan staten annorstäles byggt stambanor och frikostigt understödt enskilda banor, har Dal fått nöja sig med åskådarens och — skattdragarens roll; jen fattiga provinsen har mot betalning fått se på, hur den rika provinsen hastigt nog förvärfvat ett jernvägsnät. Det är :sannt, att staten lemnat ett betydligt understöd till Dalslands kanal, men detta — väl att märka — till största delen såsom försträckving och blott till omkring en femtedel såsom anslag. När Dalslands jernvägsaktiebolags komiterade i sin framställning till K. M:t yttra, att den af naturen torftigt utrustade orten, hvars afbrända skogar och af odlaren öfvergifna tegar ännu bära vitne om de förhärjningar, som under de sekler genomgående krigen ödelagt landet, ej förmådde med uteslutande egna krafter ästadkomma den stora summa, som fordras för den ifrågasatta jernvägen, ha de med fullt skäl erinrat om lidanden, hvilkas förlamande verkningar ingalunda upphört efter sextio Ars fredstillständ. Under gynnsamma omständigheter kunna spåren efter ett krig, åtminstone i vissa afseenden, ganska snabbt igensopas. Men omständigheterna hafva icke varit gynsamma i denna gränsprovins och för förödelsen gång efter annan under århundraden utsatta krigsskådeplats. Ej blott skildringar af betrycket under slutet af Karl XII:s regering äro förfärliga: då trots det äfven här antagna vissa knektehbllet likväl tremänningar, fyrmänningar och sjumännin: ningar samt socknesoldater utskrefvos, blefvo ej allenast alla drängar uttagne till krigstjenst, utan ock bönder på fjerdedels hemman, så att åkerbruket råkade i ödesmhål; halmtaken ströko med för de inqvarterade hästregementena, likaledes hafran, medan folket lifnärde sig med barkbröd. Äfven från vårt århundrade höras dylika klagomål i föga mildradt återljud. Ständiga kronoskjutsningar — skrifver landshöfdingen i Elfsborgs län, Liljehorn år 1808 — särdeles för transporterna till armån, ofta påkommande kurirskjuts, dryga legor för täta rekryteringar af soldater, ryttare, båtsmän och vargeringskarlar, samt deras förseende med kläder och andra förnödenheter, utrustande af ett betydligt antal landtvärn och dess fullständiga beklädning, samt till råga på allt detta en i de flesta delar af länet, så väl de näst förflutna åren som ätven i synnerhet detta år, inträffande missväxt — på Dal i den mån känbar, att ganska många af sitt vårutsäde icke fått skörda frökornet igen — äro omständigheter, som i förening med hvarandra synas innebära hotande och svåra utsigter för invånarnes bergning. — Efter en så långvarig pinohistoria, som Dal genomgått, kan en provins endast långsamt komma till krafter och resa sig; och visserligen äro dertill andra bjelpwedel af nöden, än de officiella tacksägelser, Dalboarne alltid förtjent och emellanåt blifvit hugnade med — för sin ådagalagda trohet och kärlek mot konung och fädernesland, För öfrigt bör ihågkommas, att det ingalunda är Dal allena, som af den i fråga varande mellanriksbanan — om vi nu fortfara att betrakta den såsom blott en sekundärbana eller större lokalbana — skall hemta direkt gagn. Äfven om man skulle älska att tro, att Elfsborgs läns landsting, af blott ädelmod mot majoriteten och endast till förmån för det undanskymda område af det stora länet, som kallas Dal, tecknat aktier i företaget, så är en blick på kartan tillräcklig att visa, att det för en långt betydligare del af vestra Sverige, än blott Dalsland, är af omedelbar betydelse, och att det kombineras med sjötrafi ken på Venern, på ett sätt som vidgar gränserna för denna betydelse utöfver hvad, strängt taget, kan betecknas såsom Vest Sverige. Men i sin fulla och rätta dager framstår denna anläggning först då, när man när mare skärskådar omfattningen af den nya mellanriksbanans norska afdelning. Vi ha redan nämnt den prisvärda raskhet, hvar med norska regeringen och stortinget lagt i dagen sitt intresse för denna nya unio nela jernväg. Den norska afdelningen från Kristiania till riksgränsen, omkring 14 norska mil i längd och beräknad till en kostnad af mellan 2 och 3 millioner specier — allt utom blifvande grenbanor -— skall intill Fredrikshald byggas på två linier, så att en god del af Sverige får icke blott