Aftonbladet – 17 mars 1874, sida 2

Att öppnas af fru Inga Winke efter min död, läste Inga med tårskymda ögon på det andra paketet. sMåtte aldrig jag få bryta det sigillet, tillade hon sakta. Derefter betraktade hon ett fotografikort med ett särdeles lyckadt porträtt af Arthur Blubm. På kortets baksida läste hon med darrande stämma: Om berömd eller glömd ntaf verlden — ack, hvad mer, blott i något hjerta gömd, och af någon rätt bedömd jag i grafven sänkes,ner.Stora tårar trängde till Ingas ögon. Hon bjöd icke ens till att återhålla dem. De föllo ned på den enkla versen, MHastigt vände hon om kortet, betraktade ånyo bilden, tryckte en flyktig kyss på den och hviskade derefter ömt till Melcher: Min enda, min första och min sista otrohet mot dig! Mannen med det stygga ansigtsuttryc. ket, med ögonen lika tigerns från Bengalen, skämtade Melcher, i det han drog sin hästru närmare sitt bröst, erinrande henne om hennes första omdömen om främlingen i vagnen. Mannen, som öfvervunnit sina dåliga böjelser, mannen med det i sorgens degel sofrade hjertat, mannen värd så mångens efterföljd! suckade Inga. O, hvad hade jag inte kunnat mista, hvad hade inte Arthur Bluhm kunnat vinna, om inte den Allsmäktige förkrossat mig sjelf just då jag ämnade förkrossa dig, hviskade Melcher i det han med vek stämma halfsjöng sitt förföriska: QO, förlåt hvad jag har brutit, då jag glömde en sekund all den sällhet, som jag njutit. Hvad du aldrig kunnat mista och hvad Arthur aldrig kunnat vinna, det är min kärlek, hviskade Inga med ömhet. Men hvad han deremot aldrig skall mista, och hvad du skall söka att vinna, det är min tacksamhet och min beundran,