Aftonbladet – 17 mars 1874, sida 2

På fotografikortet till Viola stod det en: dast: En af lilla Violas allra bästa vänner. Qvällen försvann under tysta meddelan den mellan de försonade makarne, hvilka tidt och ofta med glädje lyssnade till sir dotters lugna sömn. Rose Briquet, der outtröttliga, öfverlycklig. vid åsynen af der frid, som rådde mellan Melcher och Ingz så nära efter den hotande brytningen för alltid, åtog sig att vaka vid Violas bädd. medan hennes föräldrar i den månljusklara. ovanligt milda vinternatten vandrade ned till Skeppsbron för att se den tyska ånga ren atfgå. Allt var klart för affärden. Endast et! fåtal passagerare åtföljde fartyget. På ak. terdäck vandrade af och an en ståtlig ge stalt insvept i restulubb och med en hög skinnmössa på hufvudet. Inga kände ge nast igen Arthur Bluhm på gången. Hon hade bundit ihop en liten bukett af blom: mor från sitt blomsterbord. Melcher slungade. den, inlagd i ett papper, med kraftig arm ombord och den föll ned framför den orolige vandrarens fötter. Han stannade förvånad, upptog blommorna, kastade en blick på stranden, igenkände sina vänner och tryckte med hänryckning buketten till sina läppar. Tack, tack! Tusende tack! ropade han öfver till stranden. Jag har inga roso att kasta öfver till er, jag för bara törnen med mig på resan. Tack! Gud välsigne er! Skrifven och berätten mig om er lycka! Det skall bli en ny bukett af tröst och hugsvalelse för enslingen i Indiens öknar. Ännu :en gång tryckte han -buketten till sina läppar, viftade sitt farväl och försvann med ångbåten, som snart liknade en mörk sjöfågel, simmande på de silfverglittrande böljorna. Melcher och Inga återvände hemåt med tunga steg. Hvem skulle väl nånsin ha förutsagt att den der og gard främlingen, det tystlåtna föremålet för våra gissningar och skarpa an