Aftonbladet – 16 mars 1874, sida 3

broder, som för mig varit vida mera är den naturlige, hvars roll du antog af liks dåliga bevekelsegrunder — jag har hört det af min Inga — som du nu af ädla bry ter vårt bolag och aflägsnar dig från den qvinna, hvilken endast jag har rätt att äl ska. Åck, att jag kunde likna dig i hög sinthet och förmåga att beherrska mina ungdomslidelser. Jag känner att jag stär vid skiljovägen, att jag fasar för det flydda. men att jag i allt, som beror på min egen kraft, ska bli herre öfver det kommande. Med himlens hjelp, tillade Arthur hög tidligt, i det han räckte Melcher handen. Glöm aldrig det tillägget och den tillfyk ten. Med himlens hjelp, stammade Melcher och fästade på sin ädelmodige vän en lång och löftesrik blick, under det han stadigt tryckte den framräckta handen. Så stodo dessa båda män en stund under nästan andaktsfull tystnad, och ändå hade icke dygnet tilländalupit, sedan de i hat och raseri stått midt emot hvarandra såsom två dödsfiender. Dock, huru ofta blickar icke solen fram mellan två åskmoln, som nyss vexlat glödande blixtar, och hur ofta byter sig ej hagelskuren ti!l det milda, allt uppfriskande sommarregnet? Dn reser bestämdt i morgon bittida? I natt klockan tu, svarade Arthur med dystert lugn. Och du vill inte säga ett enda afskedsord deruppe till de mina?Nej, det finnes gränser också för min sinnesstyrka. Min lilla Viola blir alldeles otröstlig. Min fotografibild skall trösta henne, och det löfte jag nyligen gifvit henne om en docka från Indien. Ack, hon har snart lemnat dockåren! suckade Melcher, plötsligen betagen af ångest vid tanken på sitt lidande barn. Jag har en helsning till din hustru, Melcher. Lemna henne detta kort på samma gång du ger henne de här båda pake